242 kvinnans axlar, och därifrån bands en lina fast vid horkarlens manslem. Tyngd avsinbörda, fördehonsin»ryttare»offentligenrunt genom 327 staden. Till smäleken för maken, somförskjutit henne, komnuskymfen av detta skamhga dragande (genom staden), för att folkets hånlöje uteochi det friaskulleinjagadenblygsel, somkvinnan ickehyst inomhus, då hon nu tvingades att offentligen ochöppet visa det förlustelsemedel för sitt begär, somhon i hemhghet och i det fördoldagivit tillträde. Amiorstädes handlade man på andra sätt. Olaus Magnus^ berättar, att det i Skänninge funnits en bildstod Ture läng, vidvars knän horkarlar bestraffades i samband med den offentliga rannsakningen; de måste nämligen, utsatta för åskådarnas gäckerier, på halsen bära stora stenar, som voro fästade mellan bildstodens armar med järnkedjor. Men vare sig de stodo med sina stenar vid en bildstod eller tördes omkring till ett skådespel att blygas för eller, misshandlade av sina äkta makar, drevos på med gisselslag, blev vanäran alltid beskådad och ett för andra avsett avskräckande offentligt exempel. Nulla enimpublicatce pudicitice venia, imde enim rara, somTacitus^ medger, in tam numerosa gente adulteria. Emellertid kommo dessa lagar sedermera ur bruk, och pengar fingo användning, genomvilka man fick triköpa sig från all sådan vanära. Förutom denna förlust av liv, lem eller gott ryktestraffades enhorkvinnaävencivilrättsligt i och med att hon berövades sin rätt till morgongåvan och tredjedelen av man- (Rig, Arg. 17, 1934, s. 121-150) har Lizzie Carlsson även behandlat gatloppet och bärandet av stadens stenar som stratf för horsbrott enligt Stadslagen, dock utan att nämna, att det skildrats —möjligen som av ett ögonvittne —av ingen mindre än Stibrnhöök. Hon ifrågasätter dock (s. 126), *om någonsin detta skymfliga strati'i hela sin ohöljda brutaUtet kommit till användning i vårt land. I de bevarade tänkeböckema finns i varje fall intet bevis härför» och söker bortförklara det av C. Th. Odhner, Bidrag till svenska stadsförfattningens historia, i (1861), s. 63 not 8 anförda fallet från Stockholm år 1626 såsom möjligen endast gällande stenstraffet. Med en sådan tolkning skulle emellertid rättshistorikern Stiernhööks utförhga, detaljerade skildring bli oförklarlig, särskilt somhan ovan s. 16 uttryckligen nämner detta straff som»ännu i våra dagar existerande». ^ Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus (1555), s. 216 f. (hb. VI c. 18). Författaren, som själv var född i Skänninge, berättar, att »på torget reste sig förr en jättehk bildstod, kallad Ture lang, utstyrd som Roland i Bremen» (Michaelisgillets övers.. Del 2, 1912, s. 24). —StiernhöÖk lämnar först (ovan s. 241) en framställning av horkvinnans och den manlige partnerns bestraffning enligt Stadslagens Giftomålsbalks io:e kap., varvid han omnämner stadens stenar, som lagts pä kvinnans axlar under parets av lagen föreskrivna gatlopp; därefter (se ovan) återger han vad Olaus Magnus berättar omRolandsstatyn (»Ture Lang») i Skänninge och dess roll vid bestraffiiingen av horkarlar genombärandet av stadens stenar. Se häromJ. Granlunds Kommentar till Olaus Magnus (1951), s. 153 (O. M. 6:18), s. 330 ff. (O. M. 14:15, 16) och den där anförda vetenskapliga litteraturen. * Tacitus, Germania kap. 19 (de båda anförda satserna stå hos Tacitus i omvänd ordning): »Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott ... Ty för kyskhetens prisgivande finnes ingen tillgift.» Övers, av P. Persson, 1929.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=