241 visade, ty man borde föra sin talan enligt lagarna och på rättens väg, icke med våld, och livsstraff ådömdes sällan andra än dem, som bckänt sitt brott. Enligt Skånelageid skulle den för hor anklagade undergå järnbörd, och, om han förlorade, sändes mannen i landsflykt och kvinnan fick lämna sitt äktenskap, för den händelse icke på kärandens medling straffet efterskänktes. Våra götar skonade ständigt kvinnornas hv, och icke blott vid horsbrott, utan även ifråga omandra brott, varigenomlivet förverkades. Ävensvearnas äldsta lagar 326 nöjde sig ensamt med vanäran eller något kroppsstraff. Västmannalagcn^ bjuder, att antingenöroneneller näsan skulle skäras avpå enhorkvinna eller att hennes status skulle nedsättas till livsbeständig vanära. Upplandslagen®är mycket grymmare; den tager på en gång bort både öron och näsa och hår och länmar en vanskapt och ryslig anblick kvar att visa upp. Man uppger^, som denna lags upphovsman, Magnus Ladulås, som måhända med stympningen av lemmarna skärpte bestraffningen. Ty före honomerinrar Tacitus®omden äldsta lagen hos germanerna, som bestodi hårets avklippningochkvinnans utstötning, i följande ordalag: Adulteriipcenaprceseiis et maritispertnissa, aedsis crinibns utidatain corampropitiqvis expellit domo maritus, et per omnem victim verbere agit. Vår stadslag® nöjer sig med endast vanära och förvisning, men en vanära, somför horkarlar är den största tänkbara. Man förvarade nämligen i rådstugorna två stenar, som man kallade, allmänna eller stadens stenar, Stadzens Stena.’ Dessa lades på hor- ^ Det åsyftade stället av Skånelagen är att söka i Schlyters ed. av den fomskånska texten, s. 190, nr 206 eller, ännu heUre, i den av Stiernhöök studerade Andreas Sunessons latinska parafras (ed. Huitfeldt, 1590, 1. XIII. c. 2, som motsvaras av Schlyters ed., s. 339 f., nr 127). I den fomskånska text, somär översatt av E. Kock i Holmbäck &Wesséns, Svenska landskapslagar. Ser. 4, 1943, s. 125, nr 217 är »järnbörden» avskaffad och ersatt av »nämnd», varom se a. a., s. 127, not 4. Den formav järnbörd, somhär förekommer, är scuziarn, ’glödande kastjäm’, varom se Schlyters Glossarium till Skånelagen, s. 593 eller hans Ordbok, s. 569. * Västmannalagen, Ärvdabalken kap. 6. Stiernhööks referat är cj riktigt. ® Upplandslagen, Ärvdabalken kap. 6. * Stiernhöök begagnar uttrycket ferunt utan att närmare ange, vUka dessa sagesmän äro. ® Tacitus, Germania kap. 19. »... äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Hanjagar henne med avklippt hår, oklädd, i släkdnganias närvaro ut ur huset och driver henne med ett gissel genom hela byn.» Övers, av P. Persson, 1929. * Magnus Erikssons Stadslag, Giftermålsbalken kap. 10. ’’ De på det anförda stället av Stadslagen omtalade Stadzens Stenaförvarades i rådstugorna, men, i den mån sådana stenar ännu finnas kvar, äro de nu museiföremål. Stockholms stenar äro förvarade i Stockholms Stadsmuseum, Ystads i Fomm.-för;s saml. och Örebros i Örebro Museum. Den beskrivning, som Stiernhöök ger av straffverkställighetens detaljer, stämmer med Stadslagen. Se G. Axel-Nilsson, Stadens klenoder (Samfundet S:t Eriks Årsbok 1944, s. 9-40), där bilder av stenarna finnas å s. ii och 13. I sin värdefulla skrift omDe medeltida skamstraffen 16-804510 Stiernhöök
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=