234 I brottmål, som uppenbart rörde livssaker, brukade man antingen fängslande i stället för stämning på sammasätt somännui dag, när svaranden kan gripas, eller efterlysning, när han flytt; fängslande förekom emellertid sällan, emedan brott, som rörde livssaker, voro sällsyntad Den som gripits på bar gärning, straffade man nämligen med döden eller med prygel, och det ostraflat, när de verkställande voro förbundna med den förfördelade genomnågot släktskapsled. De flyende förföljde man emellertid icke länge, ty omden skyldige icke kunde gripas inomtjugofyra timmar, gav lagen honom lejd, så att han, omhan så ville, kunde tryggt och säkert både infinna sig inför 318 tinget^ och avlägsna sig därifrån. Lej den kunde givas icke blott av Lejd domaren utan av vem som helst och t.o.m. av den bonde, på vars blotta försäkran han vågat inställasig inför tinget, särskilt när den fredlöse svaranden begått ett dråp; omsvaranden tvärtemot den åt honom själv givna utfästelsen utsattes för rättskränkning, erhöll han rentav rätt att föra talan omkränkning av offentlig utfästelse, och på de böter, som i detta fall tillerkändes honom, framställdes rättsanspråken av den ovannämnde bonden eller medborgaren —ett icke ringa bevis på folkets makt, även omden utövades i konungens nanm av en icke kunghg eller offentlig befattningshavare. Men om svaranden icke ville inställa sig, ägde utsökning rumliksommot en som erkänt eller överbevisats, i enlighet med vad vi skola framställa närmast härefter, så att, omhan lämnat efter sig några ägodelar, sakören® skulle utmätas ur dem, men omhan icke hade något, skulle han själv förklaras fredlös och utlämnas icke^ blott åt målsägarens, utan åt vilken som helst annans hämnd, alldenstund både fredlöshetsförklaringen och utmätningen ur hans kvarlämnade ägodelar eller snarare konfiskationen av dem ägde rum, allt efter vad målets svårhetsgrad krävde. Våra förfäder särskiljde brottmålen i större och mindre. De Häktning Brottens särskillnad ^ Att enligt sedvana den förfördelades närmaste släktingar gingo rättvisan i förväg och själva ostraffat —som Stiernhöök säger —med död eller prygel {ccede aut verbere) bestratFade den brottslige, kan ha varit orsaken till att »brott, som rörde livssaker, voro sällsynta» [d: inför domstolarna]. De begångna brottens antal var nog icke så ringa, vilket ej heller kan ha varit Stiernhööks avsikt att påstå. ® Lejdinstitutets praxis minskade också de sakfördas antal. * Stiernhööks ord pretium causce äro tydligen hans latinska översättning av det fsv. saköri, ’böter’. —Hela detta parti av den latinska texten skämmes av flera anmärkta och icke anmärkta tryckfel samt av stor grammatisk oreda —aUt exempel på att den som hjälpte honom med tryckläggningen icke var vuxen denna uppgift. * 1 Stiernhööks text har framför taiitum actoris (»blott åt målsägarens») utfaUit non (»icke»), vilket meningsförstörande tryckfel dock anmärkts i hans Errata (Tryckfelslista, s. [434-435]).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=