229 det Tiberius^ sade till M. Hortensius' anhållan: Langvescere industriam, intendi socordiam, si nullus ex se metus aut spes esset, seqvuturos omnes aliena subsidia, sibi ignavos, aliisgraves. Ävenannat av detta slag är förbi- 315 gånget. T. ex. omdet nödtorltiga förvägrades envägfarandeeller ingen sades vara hemma, skulle han, då han avlägsnade sig, utan vidare få taga åt sig mat ochåt enopartiskmellanhand till förvaringanförtro den betalning, som synts skähg. En vägfarande skulle även få släppa sin häst^ på bete i annans äng, men på ett visst avstånd från landsvägen, och även omvintertiden ur amians lada® saklöst utanbetalning taga så mycket hö, somräckte att mätta hans trötta häst, och då han gick^ genom en trädgård, en hasselskog, en ekskog eller en rovåker, finge han icke blott plocka och smaka på frukten utanäventagamed sig något, ehuru obetydligt. Dessa lagar konmio sedan, somjag sade, ur bruk eller blcvo, såsom alltför oviktiga, förbigångna. Vemskulle nämhgen vilja sätta en gräns för en annans frikostighet? Norska lagen® har ansett, att de vägfarande skulle hjälpas med större försiktighet, och icke utan tvingande nödvändighet, såsom när sjötarande uppehölles av motvind och matförrådet från annat håll icke räckte till, hade de att taga boskap, vemden än tilUiörde, blott de i hamnen kvarlänmade hornen med huden och betalningen innesluten i dem. Västmamialagen® tillåter devägfarandedetsamma, ommat och hö förvägras dem, förutom det att den bjuder, att åt en opartisk mellanhand till förvaring anförtros den betalning, som synts skälig. Hälsinge-’ och Västmannalagama® nänma skjutshållningsskyldigheten®, men på ^ Tacitus (Annales, II, 38) låter kejsar Tiberius i senaten i stränga ord avvisa den i fattigdom levande M. Hortalus, sonson till den berömde talaren Q. Hortensius Hortalus, själv en ättling av konsuler och diktatorer, då han anhöll om understöd för sina barn, och därvid bl. a. säga de ord, som av Stiernhöök, med ändring av ett par ord, citeras i oratio obliqua. Tiberius säger: »Energin kommer att slappna och håglösheten kommer att stegras, omicke farhågor eller förhoppningar komma från en själv; i lugn och ro skola alla komma att avvaktaunderstöd från andra, försumliga mot sig själva och tyngande på oss». Fortsättningenliksom hela den av Tacitus skildrade situationen är av stort intresse. * Östgötalagen, Bygdabalken kap. 4; Södermannalagen, Byggningabalken kap. 9. ® Dalalagen, Tjuvmadsbalken kap. 14. * Östgötalagen, Bygdabalken kap. 41; Södermannalagen, Byggningabalken kap. 10. ® Magnus Håkonssöns Landslov, Landvasmsbolk kap. 13 (Norges gamle Love, Bd 2, 1848, s. 44). I den norska lagen nämnas hafud oc foettr oc hud. * Västmannalagen, Köpmålabalken kap. 12. ’ Hälsingelagen, Konungsbalken kap. ii. * Västmannalagen, Köpmålabalken kap. 13. * Då Stiernhöök vid avslutningen av detta kapitel ämnar yttra något omden befolkningen åvilande skjutshållningsskydigheten för konungen och dem, som fara i konungens ärenden (med brev, förnödenheter o.d.), griper han till enjuridisk termfrån den romerska kejsartiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=