228 26, 27 av första balken [o; Konungsbalken] av Kristoffers Landslag: gästgivaren skulle icke vara förbunden att gratis livnära de vägfarande utan få gällande pris {justo pretio); det strängaste straff vore bestämt för dem, som bröte däremot. Före den tiden var det i själva verket här så som Tacitus^ tillskriver germanerna i allmänhet: nefas scilicet fuisse quemqvam mortaliumtecto arcere, profortuna qvemq. apparatis epulis excepisse, et notum ignotumq. quantum adJus hospitii neminern discrevisse. Adamav Bremen^, somlevde kort före Ladulås’ tid, tillskriver detta särskilt oss i följande ordalag, Hospitalitate insignes prcecipue sunt Sveones, 314 quibus est omni probro gravius, hospitium negare transeuntibus, ita ut certamen habeant inter se, qvis dignus sit hospitem recipere, cui omnia exhibent humanitatis ojjicia, qvamdiu et quot illic commorari voluerit diebus, ad amicos suos ilium deinde certatim per singulas dirigit mansiones. Så långt denne. Somliga lagar främja till den grad gästers säkerhet, att de medan de skona sina medborgares liv, även vid de svåraste förbrytelser, nämligen mord på föräldrar och bam, vid blodskammed dem, dock stadga, att den, somdräpt en främmande gäst, bindes levande samman med den döde och straffas.* Menför att återgå till devåras frikostighet, fortlevde denna frikostighet även efter de av konmig Ladulås stiftade lagarna, vilka, ehuru de förnyats och bekräftats genom så många följande konungars påbud, icke ens i detta århundrade trätt i full kraft —hos ett folk vant att gratis giva och mottaga. Detta förbehåll angående fattiga och tiggarehar emellertid konung Kristoffer utelämnat i den lag, som vi använda nu för tiden, hksom även det andra om ömsesidig hjälp, kanske besinnande, att till välgörenhet och barmhärtighetsverk människorna hellre tillrådas än befallas, eller Gästfrihet ^ Tacitus, Germania kap. 21. Citatet är något sammandraget och därtill hållet i oratio obhqua. »Att neka en människa, eho det vara må, tak över huvudet anses som en synd; efter råd och lägenhet mottager var och en gästen med präktiga måltider ... Ingen skiljer på bekant och obekant, vad gästens rätt beträffar.» Övers, av P. Persson, 1929. —Tacitus’ kapitel om gästvänskapen hos germanerna har fått en utmärkt belysning ur den antika etnografiens synpimkt av E. Norden, Die germanische Urgeschichtc in Tacitus Germania (1920), s. 130-142, 498 f. * Adamus Bremensis, Historia ecclesiastica. Cura ac labore E. Lindenbruch(1595), s. 140f. »För sin gästfrihet utmärka sig särskilt svearna, för vilka det är den största skamatt vägra förbifarande härbärge, och det till den grad, att de tävla sins emellan om vem som är värdig att mottaga främhngen. Mot honom iakttaga de aUa hövHghetens lagar, så länge och så många dagar han vill stanna där, och man tävlar om att följa honom hem till sina vänner i den ena gården efter den andra.» * Omett sådant straff se nedan 259 notema 5 och 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=