'11'] skadan lidits, alls ingenundantagen, varesigklerkeller adelsman, blott han ägde fast bostad och eget hushåll, skyldiga att enhgt den av gode I fall av fatmän gjorda uppskattningen av den lidna skadan lätta och lindra hans tigdompå lott; detta understöd kallas i våra lagar Brandstudhd Fordomvar bestämt, huru stor hjälpskulle erläggas av var ochen, mendet var ställt i sökandens fria val, omhan ville begära den avhäradet eller av den, somgivit anledning till skadan. 2. Om i skördetidennågons trälar rymt I faU [träbort eller husets folkhindrades av sjukdom, skullegrannarnahjälpa till ^^tnas] rymvid skörden åtminstone i den utsträckningen, att var och en gjorde ett dagsverke även medåsidosättande av sina egna hemarbeten av samma slag. 3. Det var icke heller tillåtet att avvisa fattiga och vanföra med 313 mindre än att man gav både föda och en natts härbärge och lämnade I fall av utskjutshäst vid avfärden.^ Norska lagen^ förbjuder att driva från huset armning någon fattig efter solens nedgång och före dess uppgång, vid vilken tid de än kommit; men omnågon vägrade att mottaga honom och nekade honomhärbärge och denne dog av hunger eller köld, var han skyldig att erlägga böter för vådadråp enligt Augustinus’ bekanta ord: S>x non pavisti, occidisti.^ Denna lag har emellertid såsomett förbehåll [exceptio) tillagts de lagar om gäster och gästgivare, somkonung Magnus Ladulås år 1260® först av alla stittat; dessa fimias i kap. 24, 25, brand ^ Ordets beläggställen i lagarna äro samlade i Schlyters Ordbok, s. 89. Den senare sammansättningsleden -studhbetyder ’stöd’, ’hjälp’, men har i nsv. kunnat förväxlats med stod, somär ett helt annat ord. ^ Upplandslagen, Köpmålabalken kap. ii; Södermannalagen, Köpmålabalken kap. 14; Västmannalagen, Köpmålabalken kap. 14; Hälsingelagcn, Köpmålabalken kap. 14. Se B. H. Dahlberg, Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia intill midten af adertonde århundradet. Akad. avh., Upps. (1893), s. 10 if. ® Magnus Håkonssöns Landslov, Landsleiebolk kap. 57 (Norges gamle Love, Bd 2, 1848, s. 141). * »Om du icke givit honom föda, är det du, som har dödat honom.» Fyndställct för detta citat kan icke här angivas. * Då hertig Magnus Birgersson efter slaget vid Hova (1275) först följande år hyllades som konung vid Mora sten, kan naturligtvis årtalet 1260 icke vara riktigt, utan är ett av de hos Stiernhöök vid årtal (och även eljest) ej alltför sällsynta läs- eller tryckfelen. Konung Magnus Ladulås’ lag mot våldgästning i Alsnö stadga år 1279 är bevarad i svensk version (enhgt en hypotes av S. Tunberg översättning från ett förlorat latinskt original) endast i tvä avskrifter, dels i den unika handskriften av Äldre Västgötalagen cod. Holm. B 59 (omvilken handskrift se ovan s. 58 not 2) och dels i cod. Holm. B 10, innehållande Konung Magnus Erikssons Landslag m.m. Denna, den s.k. Alsnöstadgan, utgavs för första gången av Schlyter 1827 i editionen av Västgötalagarna, s. 310-316 och sedan år 1829 i DiplomatariumSvecanum, Vol. i, s. 650-654. Omde med dessa handskrifter och editioner av Alsnöstadgan förknippade problemen se K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306. Akad. afh., Upps. (1904), s. 204-211 och S. Tunberg i Historisk tidskrift. Arg. 31 (1911), s. 229-237. Innehållet av Magnus Ladulås’ stadga mot våldgästning inarbetades sedan i Magnus Erikssons Landslag och därpå i Kristoffers Landslag, där det återfinnes på det av Stiernhöök angivna stället.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=