223 av tider syftade därhän, att icke blott djuren skulle kunna ostörda hänge sig åt fortplantningen och att uppföda sin avkomma, utan även skinnen skulle få större värde, då på grund av vinterkylan håren, färgen och fastheten förbättras. Men dessa lagar, huru ofta de än genom så många konungars påbud bekräftats och återupplivats och nyligen t. o. m. utsträckts att gälla även fåglar och fiskar för att draga försorg om deras fortplantning, iakttagas emellertid sällan, där en och var vid minnet av och under fasthållandet vid den gamla friheten anser sig bruka sin lagliga rätt. Ty var och en hade tillåtelse att på egen markjaga vilket villebråd somhelst på vad sätt somhelst, såsom förut^ sagts, till dess att till sist även den jakt, sombedrives med hundar, snaror och nät, förbjöds; nu för tiden är ävenjakt med båge och bössa förbjuden för allmogen och tillåten blott för konungarna, så att denna kungliga rättighet, som först bekantgjordes gälla villebrådet och sedanjaktmarkerna, till sist även genomjaktsättet skilde sig från de övrigas rätt. Denna rätt hava emellertid adelsmännen ånyo återfått på sina egna marker, men inskränkt inom vissa gränser. Allmogen bedriver jakt med hmid, spjut, snara, giller, fälla, men i Dalarne och rikets norra landskap alla även med bössa, men med skilhiad mellan egen, annans och allmännings mark. På annans mark fick man nämligenjaga blott björnar, vargar, rävar ochjärvar. Det var emellertid tillåtet att på annans mark både förfölja och upphämta ett villebråd, somskjutits på egeneller allmännings mark, omjägarenvarit efter det i hälarna, men icke, om han en gång upphört därmed. Det tillföll nämligen den, somfunnit det. Omhan däremot uppspårat villebrådet på egen eller allmännings mark, men uttröttad- upphört att följa efter på annans eller allmännings mark, fick han, sedan han i villebrådets spår satt sin båge eller spjut, avlägsna sig och komma tillbaka, dock på sådant sätt att, omvillebrådet inomtvå nätter nedlades av någon annan, kunde den, som uppspårat villebrådet, för sig göra anspråk på rätten blott till en frambog med skinn, medan den som nedlagt 308 villebrådet fick hela den övriga kroppen. Enligt Götarätten^ anses den, som mider tre nätter försummat att förfölja villebrådet, hava övergivit det och har till ingen del någon talan mot den, somsedan bemäktigar sig det. Då flera deltaga i jakten på ett villebråd eller dess 307 * Se ovan s. 217. * Se Hälsingelagen, Viderbobalken kap. 8. ® Östgötalagen, Bygdabalken kap. 36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=