221 simajaga, vthan Konungar til sine nytt och ey ellers.^ Och långt tidigare säger Ostgötalagen^, Bönder må ey Råå taka, ty at hanärKonungzDiur, dvs. Bondefår ejjagarådjur, ty det är konungens villebråd. Detta gällde sedermera även omhjortar. Hjortar tunnos nämligen icke i forna dagar^, utan infördes kort före Gustaf I :s tid, jag menar sådana hjortar, som man i våra dagar frnner i rikets södralandskap.^ Ty den art av hjortar, somdväljes i de norra landskapen och på svenska heter renar {Rangiferi), är i dag såväl som fordom både tam och ett husdjur och vild och ett skogsdjur.® Under senare århundraden har adeln även fått tillstånd att på egen mark jaga rådjur och hjortar; Jakt förbjuden denna rätt åtnjuta adelsmännen ännu i dag som orter midantagna, som uttryckligen höra till konungens reservat. Av detta skäl fridlysta äro älgarna på Åland och hjortarna och rådjuren på Öland, hararna och allt villebråd utan åtskilhiad, vars kött räknas till läckerheterna och står högt i pris, i de kungliga skogsparkerna. Dessa skogsparker ligga för det mesta runt de kmigliga slotten eller stöta intill de egendomar, som tillhöra kronan, såsom de definieras, Konungz Parcker är Konungens eenskylte Egor som ett privilegium®, de vissa platser, somäro konungens reservat 305 ^ Kristoffers Landslag, Byggningabalken kap. 23. »Ingen må rådjurjaga mot ett uppställt nät, omicke konungen till sin nytta, men eljest icke.» ^ Östgötalagen, Bygdabalken kap. 36. Texten är hos Stiernhöök något vårdslöst behandlad, både till former och stavning. »Nu få ej bönderna taga rådjur ... ty det är konungens djur.» Övers, av E. Wessén, 1933. ® Då djurnanmet fsv. hiorter (se K. F. Söderwalls Ordbok, Bd i, s. 494, med riklig bcläggsaniling) icke förekommer i medeltidslagarna, har denna av Stiernhöök naturligtvis iakttagna frånvaro givit honom anledning till detta påstående. Schlyter däremot har föranletts till antagandet (i Glossariet till Östgötalagen, s. 342), att fsv. ra ’rådjur’ i lagarna kanske har en så vid betydelse, att denna benämning även omfattar ’hjortarna’. * Att hjortar voro relativt sent inkomna i Sverige (eller åtminstone relativt sällsynta) kan antagas på grund av en uppgift av J. Granlund (1951) i hans Kommentar till Olaus Magnus’ Historia omde nordiska folken, 6:e boken, kap. 20 (s. 155): »På hjortskinn har jag icke funnit något belägg frän senmedeltid och början på 1500-talet i vårt land.» —Om förekomsten av älg i det medeltida Sverige vittna däremot de av Söderwall i hans Ordbok, Bd 2:2, s. 1097 anförda beläggställena. Intressanta uppgifter omälgen och hans förekomst i olika länder lämnas av S. Lindroth i hans studie Apollonius Menabenus och hans Traetatus de magno animali (1581) (i Festskrift tillägnad Nils von Hofsten, Zoologiska bidrag från Uppsala, Bd 25, 1947, s. 33-59). ® Omde bägge slagen av renar, vilda och tama se Granlund, anf. arb., s. 402 och där anförd Utteratur. * Omadelns privilegiumatt på egen mark fåjaga rådjur och hjortar m. m. se Kongl. May:tz Ordning och Stadga, Om Jachter, Diurefång och Fogelskiutande . . . den 20 Augusti 1664 (J. ScHMEDEMAN, Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner . .., 1706, s. 360366).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=