219 Hwar Biörn dräpir gifwi honom Bonda hwar fierdunge themär een Swenskan Penningd Att detsamma också gällt hos germanerna, hava Caesars^ Miimesanteckningar lärt oss. Han säger: Varia genera habent in Hereinia syl va, hoves-feros, alces, sed inpriniis ursos, hos stiidiosé foveis captos interjiciunt. Hoc eniin labore durant adolescentes, atq. hoc genere venationis exercent, ut qui plurimos ex his interfecerunt, relatis in publicum cornibus, quce sint testimonio, magnam ferant laudem. Och hos islämhngama rådde en liknande sedvänja, varomvår Olaus Magnus^ erinrar, ut quieunq. noxiam bestiafu occidisset, d Jisco vel Regio preefeeto, juxta crudelitatem preesentati cadaveris constitutum susciperet emolumentum. Och därför hade ynglingarna, när de dödat flera djur, blott skurit av huvudena och krävt den enligt lagen i förhållande till deras antal bestämda ersättningen; denna lag har också nyligen börjat återupplivas. Samma lag gällde även rovfåglar; att döda demvar både alltid och för alla icke blott tillåtet utan även inkomstbringande, som slutas kan av Västgöta- och Skånelagarna^, 302 ^ Södermannalagen, Byggningabalken kap. 27. »Tager någon sig för att dräpa vargar och dräper han en gammal varg eller föröder en hel kuU med vargungar, give var bonde i fjärdingen honom en småpenning. Om någon dräper en björn, give var bonde i fjärdingen honom en svensk penning.» Övers, av E. Wessén, 1940. —I den av konung Magnus Eriksson under hans eriksgata i Skara 1335 utfärdade stadgan (om denna se ovan s. 166 not 6) bestämmes, att lagmannen skall uppbära dessa avgifter. 2 Det av Stiernhöök från C. Julius Caesars Commentarii de bello Gallico (hb. VI c. 25-28) hämtade stycket är icke i sin helhet en ordagrant citerad text, utan ett sammandrag; de från Caesar hämtade orden äro här spärrade. Med Hercynia silva torde avses Schwarzwald med närgränsande områden. De tre klövdjurslagen, som anges hemmahörande där, äro en vild art av boves (med ett (!) hom, hos både hane och hona, varmed avses ett slags ’rendjur’), alces, ’älg’, och uros (hos Stiernhöök genom tryckfel ursos), ’uroxe’. Stiernhööks text torde kunna översättas: I Hercynska skogen fimtas olika slag [o: av klövdjur]; vilda rendjur, älgar och särskilt uroxar; dessa fångar man med iver i fallgropar och dödar dem. Genomdetta arbete härdar man nämligen ynglingarna och övar dem i detta jaktsätt, så att de av dem, som dödat de flesta [o: djuren] och offentligt uppvisat hornen, vilka skola tjäna som bevis, uppbära stort beröm. ® Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionahbus (1555), 1. IV, c. 15. »På Island ... stadgar en lag, att en hvar som dödat ett skadedjur skall af allmänna medel eller av konungens fogde erhåUa en bestämd belöning allt efter det dödade och vederbörligen uppvisade djurets skadhghet.» Övers. ... utg. genomMichaelisgillet, 1909. Se härom vidareJ. Granlunds Kommentar till Olaus Magnus (1951), s. 119. * Av detta framgår uppenbart, att Stiernhöök anser, att det örnreuingx (örnxwingx), som förekommer på ett ställe i Västgötalagama (i Yngre Västgötalagen, Dråparebalken kap. 7) och i Lydekinus’ därur gjorda Excerpter 63 [Schlyters ed. s. 124 och s. 265], skall fattas bokstavligt, »örnvinge», vars värde vid inlösning hos myndigheterna anges vara 18 penningar. Schlyter däremot anser, att ordet betecknar »ett, troligen utländskt mynt, i värde svarande mot aderton Götiska pxnningar; utan tvifvel så kalladt i anledning av sin stämpel: ala aquihna.» H. HildeBRAND, Sveriges medeltid. Del 1:2 (1884), s. 904 f. och K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, Bd 2: 2 (1900-1918), s. 1180 fatta ordet bokstavligt och förkasta myntteorien i motsats till T. Wennström, Studier över böter och myntvärden i Västgötalagarna (Skrifter utg. av Vet.-Soc. i Lund, 13, 1931), s. 44 not 41. — I Skånelagen synes ordet icke förekomma.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=