214 nutidens lagar^ gör kronan anspråk på äganderätten, Kristoffers Allmänna landslag^ ger den åt jordägarna, men de gamla lagarna åt dem, somlade beslag påjord eller först byggde. När nämligen fordom var och en malde åt sig i stampkvarn®, med mycket arbete ochbesvär, då vindens och vattnets kraft ännu icke var känd och tagen i bruk^, gynnar lagen dem, somgjordede första försöken, varesigpågemensamt ägd mark eller t. o. m. på annan tillhörig mark, och det till den grad, att den som bemäktigat sig jorden därmed ögonblickligen som belöning för sin omtänksamhet och sin prövning av en nyhet får en viss rätt att därifrån icke kunna fördrivas; Saa madir a myllomStädh, 296 är first giärwärcka, hwad thet är allär a aldra Giötha äga, eller aldra granna. Likaledes: ä a Madir myllomStädhmedan the fang äru all vrrottin®, dvs. Omjordägaren uraktlåter att bygga eller iståndsätta enförfallen kvarn, träde en utomstående i rätten till platsen. Ja, lagen ålägger t.o.ni. grannar skyldigheten att sälja eller avstå från den i anspråk tagna marken till den, somvill bygga; så mycket betydde hänsynen till allmännytta. Senarelagar givaendast åtjordägarna endast rätt att bygga antingenpå egeneller allmänmark, i senare fallet efter hans andel, enligt storleken av hans avrad eller skatt, för den händelse de voro ägare i én by. Omemellertid ett vattendrag flyter Angående utvecklingen av frågan om äganderätt till kvarnar från landskapslagarnas tid till 1600-talet se Ä. Holmbäck, Kvamkommissionema enligt Kungl. breven den 13 april 1697. Akad. avh., Stockh. (1914), s. 6-13. * Kristoffers Landslag, Byggningabalken kap. 33. * Före de med vattenkraft eller vind drivna kvarnarna (molendinum) voro stampkvamar i bruk, för vilka Stiernhöök använder det latinska ordet pistrinum. Dessa, vilkas närmare konstruktion synes vara okänd, kaUades fot quasrn (Västmannalagen, Byggningabalken kap. 25, somjämte Dalalagen, Byggningabalken kap. 45 är det enda beläggstäUet i de fomsvenska lagama); redan J. Ihre (1769) frågade förgäves: »cur autemafot nomen habeat, ab aHis doceri voluero». Schlyter, Ordbok (1877), s. 185 tillägger: »skualter och fothq varnar nämnas i ett K. Johans bref af 1583, bland bilagoma till Sahlstedts Stora Tuna minnes döme, N:r 44». Om äldre tiders former för tillvaratagandet av vattenkraften för kvarnar och sågar se G. NiKANDERS med bilder försedda uppsats »Kvarnrotar och såglag» i Svenska kulturbilder, Bd 6 (1932), s. 181-1S4. Ihres fråga är emellertid alltjämt obesvarad. Omordets förekomst och beläggställen se vidare K. F. SÖderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Bd i (18841918), s. 321 och Svenska Akademiens Ordbok, Bd 8 (1926), F, sp. 1257; se ävenH. Hildebrand, Sveriges medeltid, D. i (1879), s. 218. * Både väderkvarn och vattenkvarn omtalas dock exempelvis i Upplandslagen, Viderbobalken kap. 22. ® Äldre Västgötalagen, Huru kvarn skall byggas kap. 2 och Yngre Västgötalagen, Kvarnbalken kap. 2. »Denäger kvamplats, somförst bygger på den, vare sig det är på alla götars mark eller alla grannars.» »Alltid äger man kvamplats, så länge aUt detta virke icke är ruttet.» Övers, av E. Wessén, 1946. I originalen följa bägge satserna på varandra i omvänd ordning mot hos Stiernhöök. — Språket i de av Stiernhöök ur Västgötalagama anförda ställena är mycket vårdslösat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=