2II sare och kareler, alldeles somfordomgermanerna, omvilka Tacitus^ säger: Arva per atinos mutant, et superest ager, nec enim cutn uhertate et amplitudine soli labore contendunt, ut pomaria conserant, et hortos rigent, solo terrce seges imperatur. Till sist tillkomdock även någon trädskötsel, 292 företrädesvis ek och bok, somdet av kap. 33 i BygdaB.^ synes hava varit tillåtet för en var att plantera rätt och slätt var somhelst. Ty när tvist uppstått mellan ägaren avjorden och ägaren av träden, har, om marken är lämplig för säd, den företräde, somhellre vill sädesodling, men ommarken är olämplig för sädesproduktion, har i ägandet den företräde, som äger träden. Ty fordomlivnärde sig icke blott svin, utan även mäimiskor av ollon och icke blott ollon, utan ofta av bark av gran och ek, alldenstund det ofta rådde mycket högt pris på spannmål, då åkerbruk ännu förekom ganska sparsamt eller därför att dess Åkerbruk näringsavkastning icke räckte till för en så stor folkmängd, som sällsynt fordom fanns här, varifrån så många folksvärmar vid olika tider översvämmat Europa. Därför var det förbjudet icke blott att utföra spannmål, utan även att giva spannmål i lön åt daglönare,* för att icke åkern skulle gå miste om utsäde eller hushållet berövas sina livsmedel. Icke heller fick en träl mottaga spannmål, vid straff för ett mot jordägaren begånget brott, ty den skulle liksom annan jordens avkastning förbrukas vid gården. Då odlingen tillväxte, blev användningen av havre och korn mycket stor, somjuväxte överallt; stor blev även användningen av råg, men sparsammare användningen av vete.^ Humle däremot brukades alls icke eller obetydligt; i dess 293 ^ Tacitus, Germania kap. 26: »De byta sädesfält för vart år, och odlingsbar mark finns dock över. De nedlägga icke ett arbete på jorden, som motsvarar dess fruktbarhet och vidd; de plantera ej trädgårdar ... och anlägga ej trädgårdar med konstgjord bevattning; blott en sädesskörd avfordrar man jorden.» Övers, av P. Persson, 1929. Solo torde hos Stiernhöök vara tryckfel i hans textkälla för sola, som är läsningen hos alla moderna editorcr. * Det åsyftade stället, Bygdabalken kap. 33, finnes i Östgötalagen och lyder enhgt Schlyter (i huvudsak lika med ed. princeps 1607): Nu a:n traen standa a biajrghumsum huarte nytir til akxr xllaxng. okhinuillhanumhansaldinskoghxllahansvipforfxngta; J)a a pxn uitz orp sumtrxna. »Omträden stå på berg, som varken duga till åker eller äng, och den andre vill hindra honom i bruket av hans ollonskog eller hans träd, då har den vitsord, som äger träden.» Övers, av E. Wessén, 1933. Schlyter uttalar en mycket tänkvärd förmodan, att ursprungligen stått galdvip ’gallträd’ i stället för blott vip. Stiernhöök har i sitt referat i stället för ’ollonskog’ nämnt de väsendiga ollonbärande träden quereus &fogus, ’ek och bok’, och förbigått det blotta vip, som däremot är översatt av Wessén (»eller hans träd»). ® Mercenarius, ’daglönare’, ’lönarbetare’, är Stiernhööks (liksom senare Schlyters) latinska översättning av fsv. leghomaper i bl.a. Yngre Västgötalagen, Utgärdabalken kap. 25, där det vid straff förbjudes att till legoman utfästa utsäde. * Omde olika sädesslagens äldsta historia i Sverige se H. Hjelmqvist, Die älteste Gescliichte der Kulturpflanzenin Schweden (1955. —Opera botanica. Vol. i :3). Deras relativa odHng under
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=