207 konungar under vårt århundrade sålt några kronogods till ärftligt nyttjande, vilket lätt bevisas, förutom av det låga pris, för vilket köparna förvärvat dem mot skyldighet att erlägga den vanliga avraden, även av de häröver upprättade urkunderna; i dessa nänmes icke något om överflyttning av äganderätt, utan blott om ständig besittningsrätt för köparen och hans arvingar. Något hinder för de ofrälses äganderätt ligger icke heller i den omständigheten, att många kungliga förordningar utfärdats med förbud att i delar skingra, sälja eller skifta ett skattegods. Ty då Landslagen tillåter det, ja, någon gång t.o. m. föreskriver, men aldrig förbjuder det, hava dessa förordningar icke erhållit kraft av allmän lag, utan det är allmänt känt, att både före och efter utfärdandet av dessa förordningar sådant praktiserats och beslutats enligt alhnäti lag och att detta ibland även ligger i allmänt intresse. En välbärgad och rik man kmide nämligen sälja till enjordbehövande till fördel för denne och utan förlust för sig själv. Omi gamla tider sådana uppdelningar icke hadevarit tillåtna, särskilt i de norra bergiga och skogiga landskapen, skulle dessa aldrig imder innevarande århmidrade förkovrats så mycket med hänsyn varken till odlarnas antal eller till kronans inkomster. Om köp och för- 288 säljningar i delar förbjudas, kmma de ske med villkor, att den kronan tillkommande skatten icke minskas; därför bör skatten, då äganderätten överlåtes, följa jorden, och med den metoden lider varken konungen eller allmogen något förfång. Att skattegods, omskatten icke erlagts, efter tre år indragas till statskassan och beslagtages, utgör intet hinder för äganderätten till dem. Detta sker icke blott ifråga om ärftlig arrendejord utan även ifråga omfrälsejord och skattejord, så att kronan har en tyst pant^ i själva den jord, på vilken kronan har någon fordran; därför kan enligt vår lag, omicke inom viss tid betabling sker, panten beslagtagas och genom försäljning skingras. För den skull upphäves icke äganderätten, förr än fatalietiden utlupit. Men att jorden på detta sätt utan värdering kommer i kronans ägo är icke så orättvist, då såväl den gamle ägaren somhans arvingar och hans närmaste anförvanter kunna lösa jorden med den resterande skatten, den må vara hur liten som helst, och därvid hava de företräde framför kronan; det är just till deras förmån, som priset är så billigt. Dessa och andra bevis av icke ringa betydelse anföras, men det ^ Om tacita hypotheca se ovan s. 199 not 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=