206 ärftlig arrenderätt, vem har då givit dem till de ofrälse med sådan rätt? De skiljas tvärtom från odaljorden endast genomdet från arrendering härrörande besittningssättet. Odaljord tillhör nämligen den, som utarrenderar; ärftlig arrendejord är en benämning med hänsyn till den, som för beständigt arrenderar åt sig och sina arvingar. Det kan emellertid icke visas, när kronan utarrenderat den med ärftlig arrenderätt. Man vet nämligen, att konungarna mider mångahundra år kommit till makten genom val och att de stått i spetsen mera genomsin rådgivningsmyndighet än genom makt att befalla och att de ingalunda tillägnat sig någon rätt till sina undersåtars egendom. 286 Åt konungarna var nämhgen bestämt ett visst antal gårdar i varje landskap, somlagen förbjuder att minska eller avyttra, men de kmide icke med kränkning av undersåtarnas rätt öka det annat än mider vissa förutsättningar^, såsom omantingen ett majestätsbrott förelegat eller skatten eller krigspålagorna från dem icke erlades, som förut är sagt. Men icke heller arvrikeskonungarna fmgo någon rätt eller makt över de ofrälses egendom och undersåtarnas gårdar. Ty arvföreningen, som av rikets ständer frivilhgt föreslagits och antagits^, hade endast den verkan, att man icke svävade i ovisshet om tronföljaren, men för övrigt berövade den icke undersåtarna herraväldet över deras egendom. Konungarna hade nämligen folket att tacka för sin rätt och besutto riket icke med fäderneärvd rätt såsom sina från förfäderna ärvda egendomar, utan med ärftlig feodalrätt, så att, när den siste arvingen avlidit, makten återgår till ständerna, och dessa kuima antaga vilken statsformde vilja. Det är därför icke klart, på vad grmid och av vilka de ofrälses jord och egendom gjorts till ärftliga arrenden, särskilt som det finnes ett bestämt antal av sådana, somantingen av kronan eller av biskopar och abboter upptagits bland antalet ärftliga arrenden. Fruktlöst är därför att under samma rätt sammanblanda skattejord och ärftliga arrenden, då, som förut är 287 sagt, bägge slagen finnas här bland oss. Ty förutom de egendomar, som egentligen nänuias ärftliga arrenden, Sämje heller StadgeGotz^, vilka finnas spridda här och där, är det sannolikt, att några på svenska Sämje heller Stadgegotz (t.ex. strax ovan s. 199). Om emphyteusis se ovan. ^ De på StiernhöÖks tid aktuella, tronföljden reglerande arvföreningarna voro de på riksdagarna i Norrköping 1604 och i Stockholm 1650 antagna. * Se ovan s. 199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=