204 blott efter den i gamla tider åsatta avraden eller skatten, följer att, då 282 lika pris erlagts, äganderätten i bägge fallen överflyttas till köparen eller gåvoemottagaren; varför skulle det icke ske, då det gäller skattejord? Kronan säljer nämligen enligt samma rätt och kan icke förbehålla sig äganderätten i det ena fallet och överflytta den i det andrad Om de ofrälse [0: bönderna], som innehava skattejord, är emellertid följande för visso helt säkert, nämhgen: i. Dehava redansedan åtskilliga århundraden tillbaka besuttit den somsin egen utan någon gensaga mot dem från kronans sida och hava under oräknehga generationer överlämnat den till sina arvingar. De hava delat, bortskänkt, bortbytt, förpantat, sålt den, osv. med, vad detta angår, alldeles lika rätt och frihet somfrälsemännen, även omde nämnda betala större skatt till kronan, något som oräkneliga urkunder bekräfta, vilka offentligen upprättats och utställts av domarna angående sådana avtal. 2. Dessutom stämma härmed alla både äldre och nyare lagar, och äimu i dag har ingen vågat å kronans vägnar vid domstol bestrida eller undanhålla denna rätt. 3. Det är icke heller ett oviktigt bevis för allmogens äganderätt till sinjord, att den har alldeles samma rätt till alhnänningarna som kronan och adeln, var helst något av dem skall utarrenderas eller försäljas; ty, som förut är sagt^, åt lagmannen, 283 nomarhen, eller häradshövdingen var det bestyret överlämnat att tillse, att all avkastning därav användes till det allmännas nytta, i vars vinster ochinkomster allaifrågavarandelandskaps eller härads invånare vorolikadelaktiga. 4. Dessutom, omskattebönderna icke hade äganderätt till sin jord, skullede ickekallas till riksdagarna^ och icke havarätt att rösta, då den medgives endast dem, som äro medborgare och äga fastighet. Det är emellertid ett faktum, att dylika män bildat det fjärde ståndet och med de övriga stånden lagligen fått tillträde till de offentliga överläggningarna, därför att det är av vikt för demsåsom skattebetalande jordägare att känna till och överlägga om vad som synes ligga i statens intresse och omvad somkan erläggas från deras egendom. Alla övriga däremot, sombruka andras jord, äro uteslutna från denna försanihng. 5. De ofrälses äganderätt upphäves icke därigenom, att kronan säljer eller förlänar bort deras jord enligt det vid 1 Rörande de av Stiernhöök här och i det följande behandlade frågorna se utredningen av B. Ekeberg, Omfrälseränta. En rättshistorisk utredning (1911), passim. * Se ovan s. 35 och 37. s Se E. Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling (1896), s. 377, 544.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=