201 ord, fraser och talesätt alltjämt bibehållas. Feudum betyder för dem föda och Wesalh den, somär i behov av andras hjälp. Sådana voro de, somursprungligen erhöllo födan för gjord tjänst; den gavs nämligen icke alltid i formav jord, utan ibland i formav spannmål eller annan avkastning, vilken av feodalrättsförfattarna kallas feudum soidatcc, emedan den merendels bestod i solidi [dvs. »sold» i formav mynt]. Förläningar i formavjord gåvos, som sagt, endast på livstid även åt framstående personer, såsom de ännu hitintills förlänats i Danmark. Några andra spår av något slag av feudum finnas icke i våra gamla lagar, utom att gåvor lämnades på evärdlig tidav enskilda till kyrkor och kloster, dock icke så att de skulle tillhörapersonerna, utan ämbetena, och icke övergå till arvingar utan till efterträdarna, med vilken rätt ännu i denna dag lantprästers^, gymnasiers och Uppsala Akademis jordar^ imiehas, endast att de äro fria från rusttjänst 278 och varje annan ordinarie tunga. Men sedan riket blivit ett arvrike, infördes efter den över Europa utbredda feodalrättens norm och villkor även sådana förläningar genomutnänmandet av hertigar, grevar och friherrar^, till dess att genom Norrköpings beslut år 1604® denna rätt på sådant sätt bestämdes, att om sedermera kronan gåve en förläning åt någon på grund av hans förtjänster eller tjänster, som han gjort eller skulle göra, finge detta ske på vissa villkor: i. Att förläningen överginge endast till manliga avkonilingar, men, omsådana saknades, till dotter och hennes manliga avkonilingar, för så vitt hon gifte sig med den, somkonungen godkände, och som vore i stånd att uppbära en förläning; i motsatt fall skulle hon från för- ^ Vasall, it. och sp. vassalo, fr. vassal, antas vanligen härstamma från det keltiska gwås, ’tjänare’. Underlaget för Stiernhööks härledning synes vara det sv. dialektala ordet wisäl med dess många biformer (bl.a. wesall); se Rietz, Svenskt dial.-lexikon (1867), s. 715. ® Omkyrkors och prästgårdars jord se bl.a. C. G. Nor.mann-Lundberg, Bidrag till frågan om äganderätten till prästgårdarne i Sverige under medeltiden. Akad. avh., Upps. (1915); E. ScHALLiNG, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige. En rättsliistorisk undersökning. Akad. avh., Upps. (1920); I. Nyländer, Das kirchhche Benefizialwesen Schwedens während des Mittelalters. Die Periode der Landschaftsrechte. Akad. avh., Upps. (1953). (Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning. Ser. i. Rättshistoriskt bibhotek, Bd 4.) * Angående Uppsala universitets jordar se S. E. Bring, Uppsala universitets åkerlotter. Deras uppkomst, ändamål och användning. Historik. (Uppsala Universitets Årsskrift 1924: Progr.) och två av samme förf. tillsammans med O. Kollberg i U.U.A. 1924 och 1929 utg. arbeten om Gustaf II Adolfs donation och universitetets övriga gods och gårdar, fastigheter och tomter. * Se R. SwEDLUND, Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680. Akad. avh., Upps. (1936). ® Om Norrköpings-besluts-gods se S. A. Nilsson i Svensk uppslagsbok. 2:a uppl. Bd 21 (1952), s. 452 f. och där anförd litteratur.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=