200 komrnelsehemmatt, där mellan en jordägare eller förpaktare och en arrendator en överenskommelse fordomträffats omatt arrendatorn och hans arvingar mot en bestämd årlig avrad få beständigt bruka och nyttja hans jord, dock på det villkoret, att arrendatorn icke försämrar hemmanet vare sig delvis eller helt och hållet eller rent av överlåter det, på samma sätt som han icke heller kan överlåta det så, att han gör (den nye) innehavaren fri och sig blott till ränteskyldig; överenskommelsen innehåller vidare, att om avraden icke erlägges under en hel treårsperiod, avtalet upphör och arrendatorn kan vräkas, vilket vi ovan hava sagt gälla ävenomdeskattskyldiga. Så beskaffade synas de hemman ha varit somtillhört kloster eller kyrkor, och de hade den egenheten, att de icke arrenderades på sju åritaget^, vilket enligt lag gällde ifråga omadelns och kronans hemman. Med feodalrätt innehas hos oss de flesta hemman och gårdar, adel som ofrälse, av kyrkliga som världsliga, och de imiehades förr på nära nog helt annat sätt än nu för tiden, då förläningar icke funnos aimat än på livstid eller givna på viss tid åt något stånd eller en viss person; härifrån har ocksåfeudumsitt namn, emedan förläningen gavs till föda och underhåll. Orden allodium, feudum och vasallus, med vilkas härledning feodalrättens uttolkare erbarmligen 277 förgäves pina sig, äro —i förbigående sagt —till sitt urspung helt inhemska.^ Alda Odal finnes i Upplandslagen® i sin egentliga och ursprungliga betydelse. Feudum var våra förfäders ord för föda"^, liksom ännu i dag somligstädcs i Osterdalarne, där i den gamla lagen brukade Åker eller jord med feo- s^väl av dalrätt ^ Om arrendetidens längd för olika grupper och ohka jordar se J. J. Nordström, Bidrag till den svenska sanihälls-författningens historia. Afd. 2 (1840), s. 663; S. Jägerskiöld, a. a. s. 37S. * Stiernhööks egen etymologiska tolkning av de berömda termerna allodium, feudum och vasallus, på vilka enligt honom feodalrättsförfattarna förgäves prövat sitt skarpsinne, går ut på att de äro helt svenska, de tvenne sistnämnda t. o. m. dalska såsom Stiernhöök själv, som, före sitt adlande år 1649, därför kallade sig Johannes Olai Dalecarlus. —A. Botin, Beskrifning om swenska hemman och jorda-godz. Del 2 (1756), s. 128 säger t.o.m., att det är »af Etymologisterna i agt taget, att de flesta vvid Feudal-Rätten förekommande ord äro Götiska, och endast ur Götiska Språket kunna förklaras». * Upplandslagen, Jordabalken kap. i, som bestämmer »Hur jord lagligen skall hembjudas». Där stadgas, att när någon vill sälja sin gamla arvejord, skall han inför socknen och sedan på tre på varandra följande ting hembjuda den till bördemannen; om denne icke vill kännas vid den, äger den, somvill, köpa den och giva dess värde i penningar av silver, »jia d ömis hanum J>3st swa fast ok fullt sumfastae fxd.x'rni ok aldx ojjxl.» »Då skall den dömas till honom så fullt och fast som gammalt fäderne och fornärvd odaljord.» Övers, av E. Wessén, 1933. Direkt av detta alda odhal (enligt ed. pr. 1607) härleder Stiernhöök allodium. I sitt Glossarium, s. 287 hävdar Schlyter, att alda kommer av ald ’ålder’ och alls icke av alder, ’all, hel’. * Feudum, den medeltidslatinska benämningen på ’län’, fr. fief, är av oviss etymologisk härledning; något sammanhang med det sv. föda symes dock icke föreligga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=