ipS sätt penningböterna, somådömas dem, sombrytamot de i Landslagen föreskrivna reglerna. Landslagen ger däremot åt häradet eller landskåpet ensamt både de nämnda inkomsterna och böterna. Grunden och skälet härtill synes vara den, att då det i varje härad eller landskap frmies både krono- och skattejord, somiimehas vare sig av frälse eller 273 ofrälse, det också är rättvisast, att ägarna enligt samma lag ha del i och nyttja samma jord. Detta vare nog sagt omjord, i den mån den är allmänningsjord. Den egna jorden, som är avdelad i någon viss enskild ägares besittning, tillliör antingen konmigen eller kronan eller undersåtarna, frälse eller oträlse, och all dennajord innehas med olika rätt, varom strax skall talas. Konungens eller statskassans gods kallades Vpsala ödhe^, dvs. Uppsala egendomar eller Uppsalakonungarnas egendomar, emedan konungarnas säte och rikets centrum fordom var där. Av gammalt funnos vissa i varje landskap, visserligen till antalet icke många. Av denna anledning klagade konung Magnus Ladulås på det ofta nämnda mötet över att han av deras avkastning icke kunde underhålla sin familj och kimgavärdighet och utverkade, att flera kronoregal inrättades; då emellertid inkomsterna av kronojordarna voro de säkraste och nära nog de enda, nedlades omsorg särskilt omdessas förökande och uppodling. Man sörjde och för att de varken överlämnades till utlänningar eller på något sätt avyttrades till förfång för efterträdaren i konungastyrelsen, alldenstund dessa jordar liksom riket självt, somju på vissa villkor överlåtits på grund av val eller arv genom överenskommelse, innehades under feodalrätt. De be274 skrivas emellertidpå sådant sätt, att de antingen av gammalt benämnts Vpsala ödhe eller, även omde icke kallats med det namnet, dock sedan urminnes tidvarit i kronans besittning, de måhava kommit därhän på vilken rättsgrund somhelst :Vpsalaödhe, ellersågambla Cronegotz, at ingen minnes eller aff samme sagu weet, huru thet först vnder Cronankom.^ Men i vissa fall kunde även under senare århundraden enskildasjord blivakonungens eller kronans, såsom när någon burit vapen mot fäderneslandet, anlagt försåt mot Egenjord Vpsala öde ^ Om Uppsalakonungarnas gods se H. Schuck, Upsala öd (Upps. Univ. Arsskr. 1914: Progr.).—Problemet omkronans gods är sedan behandlat avbl. a. J. Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (Skrifter utg. av K. Hum. Vetenskapssamf. i Lund. 46, 1949), till vilket arbete här må hänvisas även för den följande framställningen. ^ Kristoffers Landslag, Konungsbalken kap. 4:4. Schlyters ed. har: aff sanne sagu, ’av säker underrättelse’.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=