196 virke till att bygga hus och gärdsel, ävensomatt hugga skog för kolning och idka svedjebruk för sådden, något somäven i dag är medgivet, men under vissa villkor. Betet och fisket voro gemensamma, höslåttern var begränsad till viss tid. Och omdenna nyttjanderätt har aldrig rått någon tvekan. Större svårighet synes föreligga, då det gäller äganderätten till dem, tyalldenstundicke blott nyttjanderätten tillkomi lika mån alla, utan när tvist angående sådana jordar uppkomayo mit mellan härader och landskap, invånarna själva voro målsägande, med vilkas samtycke, om någon del av dem skulle uppodlas, utarrenderas eller försäljas, icke landshövdingen eller konungens befallningshavande, utan landskapsdomaren eller häradshövdingen ägde förfoganderätten, s^mes man icke kunna tveka omderas äganderätt, särskilt som de tillägnade sig de allmämia inkomsterna från dem; av demreserverade de blott entredjedel åt konungen, mentvåtredjedelar åt sig själva, ett icke ringa bevis på det folkhga statsskicket, då statskassans rätt delades med konungarna och det icke bara i fråga om dessa saker, utan även ifråga ombergverken, vilka liksom allt annat följdejordägaren och voro i enskildas ägo. På det möte, somhölls i Stockliolmår 1282^, berättas Konung Magnus Ladulås hava föreslagit, att allt vad landskapsmyndigheter eller rent av enskilda tillägnat sig i formav vissa vattendrag- och kvarnar, bergverk och gruvor, men i synnerhet var helst ochi vilket landskap somhelst någon markfunnes, somlämpade sig för odling, men ännu icke tagits i besitming av enskilda, skulle anses tillhöra statskassan; det berättas, att enligt detta beslut stamiat kvar ett visst antal floder, fisken, kvarnar, gruvor, skogar 371 osv., somtillfallit konungen, men att de övriga varit och alltjämt äro i enskildas ägo. Men konimgarna synas emellertid även fordomhava haft en viss äganderätt till dyhka markallmänningar enhgt Ostgötalagen®, där det tillvägagångssätt beskrives, somskulle iakttagas av konungen vid försäljningar av dyhk mark. Men under tidernas lopp, såsom ske plägar, och medan konungarna under en så stor växling på grund av val voro osjälvständiga och okumiiga, blevo statskassans ^ Omdet uppdiktade Helgeandsholmsmötet 1282 se ovan s. 190 not 4. ^ I Stiernhööks latinska text står ripaticis fluminibus. Då något ripaticus icke finnes, torde ripaticis kunna antas vara tryckfel för aquaticis. Vattenrika’ och hela uttrycket aquaticisfluminibus ’vattenrika floder’ kunna översättas med ’vattendrag’. ® Östgötalagen, Jordabalken (Eghna salur) kap. 1:2. — Enligt Schlyters förklaring i Glossariet, s. 237 (u.o. Almainninger) »trohgen till en Konungens gård eUer by hörande skog, hvilken konungen kunde föryttra».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=