186 tiingsavgift ett sexårs nötkreatur, i avradfyra tunnor spannmål och en halv markpenningar och lika mycket vadmal och dessutomtvådagsverken, ett under sådden och ett under skörden. Men detta erlades, som tydligt är, från krono- eller frälsejord, somutarrenderats, ehuru det även där växlar mycket allt efter läge och uppodling. Ty de sombo vid kusterna och leva av fisket, betala mestadels i saltad eller torkad fisk, de sombebo skogsmarker och skogar eller idka boskapsskötsel, i hudar och kött, smör, ost osv., desomodlajorden, i spaimmål, de somidkabergsbruk, i järn, koppar eller amiat dylikt. Att betala i penningar (omej så överenskommits) kuima de ej tvingas till, då dessa icke heller i avlägsna trakter skulle av något nödtvång behövas, för den händelse de kunna erlägga något av det, somvärdesättes vid den lagliga beskattningen. Men skattejord utarrenderades ej på detta sätt, alldenstund de mesta256 dels innehades av sina ägare, och det somav dem betalas till kronan, icke erlägges under namn av avrad, utan av skatt, som allt etter jordens storlek under i övrigt lika förhållanden var mindre i förhållande till avraden. Även dessa j ordar kunna emellertid utarrenderas och utarrenderas ofta på det villkoret, att arrendatorn erlägger skatten till kronan och dessutom något litet såsom erkänsla till jordens ägare eller ock lämnar han kvar någon del till dennes bruk och odling. Angående försträckning, lån och inlagsfä erbjuda våra lagar få skiljaktigheter från den romerska civillagen och innehålla över huvud taget töga,^ blott att en arrendator, låntagare och emottagare av inlagsfä skall vara skyldig att svara tör dolus, culpa levis och lata, men icke (som icke heller hade varit billigt) för vis major; firi ofä fl e skal ey warda.^^ Man utsträcker emellertid vis major något längre, icke blott till det, som det icke stått i vår makt att undgå, såsom översvänming, mordbrand, fiendens invasion och plundring, utan även till det, som svårligen kan förebyggas såsom, då det gäller den anförtrodda boskapen, eldsvåda, rån, björn, smitta, blixtslag osv. Belda, råån. Biörn, Stinger och Staren, dijser är afäfle, 1933, (a), s. 204 f. och 237). I uttrycket Nööt vm sex halma uppfattar Stiernhöök halma i betydelsen ’år’ (enligt betydelseutvecklingen halmstrå; gröda; år), vilken även accepterats av ScHLYTER i hans Glossarium och Ordbok. Den rätta översättningen finner man hos Holmbäck & Wessén, a. st. Se härom S. JXgerskiöld, a. a., s. 125 tf. Äldre Västgötalagen, Förnämesbalken kap. 6 (s. 64). »För övermakt skall man icke svara». Övers, av E.Wessén, 1946. Ofasfli, ’för stor makt’, ’övermakt’, vis major, av of, ’för mycket’ och a'fli (jfr isl. a/?, ’kraft’, ’makt’). Se även S. JXgerskiöld, Om culpa-ansvaret under 1600och 1700-talen. Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg (1976). Inlagsfä, (depositum), försträckning (mutuum), lån (commodatum)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=