i8i tvingande kraft. På andra håll och somhga personer emellan iakttagas den salubjudnajordens värden varken alltid eller allestädes. Härav har uppstått en annan och icke obetydlig fråga, som dryf- En annan tats med icke mindre anspänning av själskrafter och argumenteringar tvist angående företräde mellan borgenärer och återbördare vid sammanstötning mellan borgenärer och släktingar, som vilja återbörda, nämligen den; vilkendera parten bör ha företrädesrätt? Om t. ex. en borgenär har en pantförskrivning å lo.ooo i en jordfastighet och fäderne- eller mödernefränder icke vilja återköpa den för så högt pris utan efter värdering och prövning av gode män, kan då borgenären, för den händelse att gäldenären framdeles icke kan betala, tvingas att pruta av något av gäldsumman och avstå från egendomen, som kommer att tillfalla fädernefränderna för det pris, till vilket den värderats? I detta tall skulle icke finnas någon möjlighet till tvist, om lagen behölle sin kraft. Omvärdering enligt lag föreginge all förpantning, skulle intet förfång kunna skapas för närmaste blodsförvanter. Då det gäller en jordegendom, som värderats på tinget ochpantförskrivits för så stort belopp, skulle nämligen under i övrigt lika förhållanden och med iakttagna fatalier fädernefränders företräde icke vara tveksamt, men emedan vi redan för länge sedan avvikit från denna lag, är ingenting nu för tiden mindre bruk- 249 ligt än att vid tinget pantförskriva med vittnen och värdcringsmän och å andra sidan ingentingvanligare än att det sker enskilt och skrifthgen. Om giltigheten av ett dylikt avtal har dock ingen hittills tvekat sådana har icke heller parterna vågat bryta vid tinget eller domaren ogilla. Det vore förhatligt, att endast borgenären skulle få lida för ett fel, somär gemensamt och vållas av både gäldenären och domaren. Dessutom, när borgenärer hava för hela beloppet företräde till ett arv framför barnen, varför då icke också framför fäderne- och mödernefränder ? Billigheten finner sig ej i att avstå något hellre till förmån för fränder än till förmån för barn, dåbarnenanses varavärda en större ynnest. Den tydligaste lag^ säger rent av, att man icke kan tillträda ett arv, förr än skulderna betalats, och de som tillträda® förpliktas att till hela beloppet betala alla skulder, även omarvet icke räckt till. För att dessutomingen må mena, att icke borgenären alltid har företräde till det hela, ökar vår lag till förmån för gäldenären ^ Kristoffers Landslag, Ärvdabalkcn kap. 22. S. JÄGERSKiÖLD, Handelsbalkens utländska källor s. 185 f., redovisar rättspraxis. * Samma lag, Ärvdabalken kap. 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=