177 verkats och bekräftats, förbinda sina efterkommandeatt icke låtaegendom eller gårdar, som kommit till dem från honom, övergå till en aiman ätt annat än under vissa villkor. Detta kunde han icke göra med avseende å avlingejorden av den anledningen, att den förvärvats åt demfrån aimat håll, och det kan icke ens antas, att han velat göra det till förmån för en arvinge ur en annan ätt med minskning av sina ättlingars frihet. Då den siste arvingen av en ätt dött, synas därför dylika gods återgå till den ställning, som de imiehade, då de först förvärvades, så att den siste ättlingen skall få lika befogenhet att göra med dem, vad han än vill, somden, somförst förvärvat dem. Och om detta skäl talar för den siste ättlingen, skall det ännu mycket mer 242 tala för hans arvinge, som är av en annan ätt, omhan avlidit utan att ha gjort testamente. T. ex. om en fader efter sin son ärver dennes mödernegods, måste dessa, alldenstmid han icke har någon av sina förfäder att tacka för dem, utan blott sin son och han för den skull, änskönt de tillfallit honom genom arv^, icke kan kalla demvare sig fäderne eller möderne, räknas till hans avlinge- eller förvärvade gods (ty även genomarv kumia gårdar förvärvas), och däromgäller den bekanta regeln eller kap. 9 av [Jordabalkenav] Landslagen: Aflingemå man giöra hwad man wil, gifwa, sälia hwemman wil, och som man gitter dyrast.^ Ty då i denna lag inga andra än fädernegods undantagas i detta kapitel, är lagens mening den, att undantaget bekräftar regeln i de fall, somej äro undantagna. Dåav dennaanledningdet i de rättslärdes lärosalar ofta upprepats, att förhatliga lagar icke böra tolkas extensivt, utan hellre restriktivt, och denna, sombegränsar en mans befogenliet och upphäver hans frihet att råda över sin egendom, utan tvekan är en av de förhatliga, bör den således icke utsträckas till flera eller nya fall än dem, somsjälva lagen uttryckligen berör. Men för att denna frihet må varakonsekvent, bör, när ätterätten utslocknat, vilken den förste förvärvaren velat, att ättenskulleha över hans egendom, såsomsiste arvinge icke förstås vemsomhelst, utan den somär 243 sist i nedstigande linje från den förste förvärvaren. Ty det är säkert, och klara bevis härför finnas i vår lag, att här fordom liksomännu i dag i Norge och ävenledes i några provinser i Holland fader eller ^ Jfr härmed C. RAlambs framställning i Observationes juris practicae (1674), s. 299 fF. * Orden lyda i ed. princeps (1608) av Kristotfers Landslag, Jordabalken kap. 9: Then iord hafwer aflat, Hafwi wald göra af henne hwat han wil gifwa eller sälia, ... hwem han wil, somhan gitter dyrast. 12 — 804510 Stiernhöök
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=