169 tid, varest och när man skulle komma tillsammans för att utbyta varor. Sådana platser kallade grekerna epTropta och våra törtäder kiöpung; detta ord har äimu i dag dröjt kvar vid våra förfäders flesta köpstäder. På dessa emporier [o; handelsplatser] skedde varuutbytet, enär Byte bruket av pengar antingen var okänt eller sällsynt.^ Demia brist sökte man emellertid utfylla genom att fastställa eller bestämma priset på de varor, som man icke fick vägra att emottaga i stället för pengar. Detta kan man sluta särskilt av kap. 8. JordaB. av Kristoffers Landslag, enligt vilket, omköparen vid bördsköp av arvejord bjuder spannmål, oxar, boskap, fläsk, smör, koppar, järn, ylle- eller linne- 230 tygstycken eller något av det uppräknade, kan han icke tvingas att lämna pengar, vilket också blivit nänmt förut. Folket, som för övrigt vid köp och försäljning var rättframt och minst av allt förslaget, ansåg för att icke luras det vara uppställa vissa regler för avtal än att lämna det åt envar att utforma. Först och främst bestämde man, att intet köp av en saluförd sak hur obetydlig som helst finge ske annat än med vittnen och genom mäklare. Vittnen tillkallades för att avtalet icke skulle kunna förnekas, ty under den äldsta tiden var skrift icke i bruk. Mäklare användes däremot, dels för att priset skulle jämkas och dels för att de skulle garantera för (säljarens) uppfyllande av hemulsplikten och för hans rättsgrund, om så skulle behövas. Avtalet synes emellertid hava träffats efter ett visst ordalagsformulär, som dessa mäklare förestavade, såsom senare skedde och även i dag sker i urkunder rörande jords avyttring: Ty skal win tako til aldra kiöpa, at han skal ordina giöravmall kiöp, dvs. mäklare skola därför anlitas, att han må förestava orden i avtalsformuläret.^ Dessa mäklare skulle vara män, somicke blott voro självrådandc och ägde Köp genom bättre att vittnen och mäklare ^ Se ovan s. 95 f. ^ Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 19: »Därför skall man taga vän vid alla köp, att värmen skall göra en urtjuva vid alla köp.» Övers, av E. Wessén, 1946. Denna övers, är gjord efter Schlyters text, där Schlyter efter Västgötalagens förnämsta handskrift (Cod. Holm. B 59) ederar skal orpiuua ga:ra i stället för Stiernhööks s. ordina g., som äro hämtade från senare avskrifter (och Stiernhielms edition), bland dessa en av en namne till Johannes Bureus (se E. Vennbergs släktöversikt i Svenskt biografiskt lexikon, Bd 6, 1926, s. 685-688) Laurentius Bureus, Lars Bure (f. 1623/4, d. 1665), somi sin ungdom erhållit privat undervisning av Johannes Bureus och även under somrarna följt denne under hans antikvariska resor, ombesörjd avskrift av Västgötalagens huvudeodex, vilken avskrift förvaras i Kungl. Biblioteket under sign. B 62. Denna glänsande textförbättring förekommer redan i Vol. i (1827) av (Collins och) Schlyters Samling af Sweriges Gamla Lagar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=