159 vald [Ingemundsson] översätter det efter innebördenrätt med behandlar omänskligt, men ordagrant står som trälar, vilka man synes hava kastat framstupa på marken och grymt och med ett särskilt slag av prygel piskat, såsommoskoviterna i våra dagar piska sina trälar. På ett annat ställe i vår lag^ förbindas Trääl och Fothtrodh [o: träl ochfotapall], och Tacitus^ säger: servos occidere solent, non disciplina et severitate, sed impetu et ira, ut inimicum nisi quod impune. För våra förfäder var det sörjt för strafflöshet lika mycket genom folkets seder och bruk som genom lagar: Kune Bondin ella Huusfrua ella barn thera trälinnågot giöra, hwadh thet är ella i dråpum ella i Sårom, wari alt ogilt i alla lagum.® Det var således tillåtet att döda sin egen träl, understundomäven en annans, detta dock blott omdenne inlåtit sig i strid med en fri man. Then frälse gilder och trääl ogilder, ty han war ey Folckfrälss.^ Utomi detta fall måste hans värde erläggas, såsom också förut är sagt. Därför fingo inga trälar tillåtelse att föra talan mot husbonden, utomför den händelse fråga om hans stånd restes mot en, som uppträtt som fri®, eller av en ut- 217 länning brott tillvitades den, som var oskyldig, i vilket fall icke trälen, utan husbonden vid tinget övertog svarandens roll; understundom kunde dock även trälar vitma vid tinget, såsom om kvinnas barnsbörd, om dem, som omkommit genom olyckshändelse eller vis major [o: tilldragelse som ej kunnat förutses eller undvikas], i vilka werk ... Eller dräper man sofwande, eller a sunde simmande, eller Trälbär man, at han far af bana ... Denna ed. princeps av Johannes Bureus (omdennes utgivarskap se Axel Nelson i Rättshistoriska studier, Bd 2, 1957, s. 56—69) överensstämmer med den av ScHLYTER år 1869 tryckta texten. Omvärdet av Johannes Messenius’ edition (1614) av RagVALD Ingemundssons latinska översättning (1481) av vad de bägge trott vara den gällande Landslagen se ovan s. 13 not 5. —Samma uttryck Jjra^lbaer (traslbasr) man förekommer i båda lagarna; det översättes av Ragvald (ed. Mess., s. 279) inermemprojiigat ’slår ned en vapenlös’. I sin Ordbok, s. 758 översätter Schlyter verbet Jjraelbasria ’häftigt slå (en männska) såsom man plägade slå en träl’. ^ Kristoffers Landslag, Saaramaal medh Wilia kap. 19: Gudh hafwer gifwit mannenom Qwinnona til hielp och vnderdaan, tho ey till träll eller fotatrodh ... * Taotus, Germania kap. 25: »döda slaven bruka de, icke på grund av tuktens stränghet, utan i häftig uppbrusning, som en ovän, utom att det sker strafflöst.» Övers, av P. Persson, 1929. ® Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 6 (den fsv. texten är av Stiernhöök språkligt illa citerad). »... utom ombonden eller hans hustru eller deras bamgöra honom [a; trälen] något, vad helst det är dråp eller sår; det vare allt ogiUt i alla böter.» Övers, av E. Wessén, 1933. * Östgötalagen, Dråpsbalken kap. 17. »(Nuråkas de, fri man och träl, och de dräpa varandra;) då är den frie gill och trälen ogill, ty han var ej folkfri.» Övers, av E. Wessén, 1933. —I sitt Glossarium till Östgötalagen förklarar Schlyter i anslutning till Johan Ihre adj. folkfrscls som»den som är berättigad att bära vapen och med andra fria män gå i krig». ® Östgötalagen, Ärvdabalken kap. 24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=