158 finna sig i att alla ingångar till hans eget hus stängas utomen, där man får gå ut; hunden, sombet ihjäl enmänniska, hängdemanupp där över tröskeln, till dess att han ruttnade och icke lämnade kvar något annat än de vitnande benen. Så fick han rättvisligen köpa sin penningvinst med stanken av aset. Ty omhan antingen tagit bort hunden eller gått ut genom en annan dörr, förlorade han rätten till hel mansbot och fick endast halv sig tillerkänd. Detsamma åsyftade även våra förfäder genom den framför porten upphängde trälen, då de därmed visade sitt ogillande av hans husbondes omänskhghet, tarvlighet och girighet. Västmannalagen^ friar emellertid trälens husbonde, om han blott 215 lämnat den skyldige till den dödes arvingar att göra med honom vad deville och dessutomerlägger eller erbjuder värdet av den träl, sombegått dråpet, med det resultat likväl, att böterna fördubblades, för den händelse trälen räddat sig genomflykt. Mellan en träl och en fri man rådde emellertid den skillnaden —och därigenomkunde trälens sak synas vara fördelaktigare —, att om* han samverkat med en fri mani ett dråp på någon, lades skulden och straffet för dråpet icke på trälen utan på den frie mannen, på samma sätt som när en kvinna samverkat med en man vid ett dråp. Detsamma gällde även vid stöld: den frie mannen hängdes, trälen släpptes, ganger at stiäla, Bryti och Trääl: Bryti skal uphänga ocheyTrääP, utantvivel, därför att den ene drevs av sin frihet, den andre av sitt tvång. Ty den ene skaffade åt sig, den andre åt sin husbonde; de förutsattes således hava kommit därtill i olika avsikt. Även vid dråp ansåg man, att den, som icke var myndig, lytt en annans råd och befallning, ej borde ansvara härför och då hela detta brott kunde försonas med penningböter, borde de riktigare och snabbare utkrävas av en fri manänav en träl. Med hänsyn till husbonden var trälamas ställning helt och hållet sådansompassade derashusbönder. Allt efter dessas behag och gottfin216 nande vilade över demtvånget att leva och träla. Omdessa därför voro grymma och hårda, fanns ingenting mera olyckhgt än trälarna, intet hdande, somej kunde påläggas dem, ingen verksamhet, somej kunde på vad sätt somhelst avkrävas dem. I Kristoffers Landslag finnes ett ord trälbär^, ett vittnesbördomeller tecken på aga av trälama. Rag- ^ Västmannalagcn, Manhclgdsbalken kap. 24: § 8. * Östgötalagcn, Dråpsbalken kap. 8. * Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 2. * Swerikes Rijkcs Landzlagh, Som ... blef ... af K. Christofer ... Aromefter C. B. 1442 stadfäst ... Sthm 1608, bl. LXIII: Drapa maal medh Wilia, kap. 15: Thessin äro Nidhings
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=