153 WinssordzB. i ÖstgLd Från början tror jag emellertid, att de säkert varit sådana (det synes benämningen bryte^ [fsv, bry te] antyda, som kommer av bryta upp, gräva [fsv. bryta]), som hos romarna ascriptifij glebce [o; med torvan inregistrerade] eller agri censiti [o: i åkern inräknade] voro, vilka icke räknades personligen, utan inräknades i en gård såsom delar av denna, sådana somde till ett fåtal ännu finnas kvar i Danmark^, Pommern^ och England®; i Livland® äro emellertid nästan alla bönder sådana. Detta framgår klart av kap. 14 av Dråpm. B. i Östg.L.'^, där skillnad tydligt göres mellan en bryte och en fri man, somär i tjänst hos någon husbonde. Brytarna inräknas av lagen i torvan eller konungens, jarlens eller biskopens eller t. o. m. en enskilds gård, Bryti i Upsala ödom, Bryti i Rodzboo, Bryti i Stafzoch Stolzboo, Bonda Brythi. Fostre (av manligt kön) och fostra (av kvinnligt kön) skullejag tro vara av trälkvinnor födda husträlar och trälar av begynnelsen, men emedan de fingo hava enskild egendom och familj, synas dehava varit detsamma som liberti [o; de frigivna] hos romarna eller dessa mycket närstående. De kunde nämligen kära vid domstol och även ingå äktenskap med fria; de gifte sig dock oftare med trälinnor, som tillhörde en annan ägare, men på så sätt, att härtill kom bägge hus- ^ Östgötalagen, Köpmålabalken kap. 12. ^ Den av Stiernhöök framförda härledningenav tjänstebenämningenfornsv. bryti, ’bryte’, från verbet hryta i dess betydelse ’bryta upp, gräva’ är icke riktig; man har i stället att utgå från betydelsen ’bryta, dela ut’, nämhgen maten åt de underlydande, och med Schlyters Ordbok (1877), s. 97 säga, att fsv. bryte betyder »husfogde, som utdelar maten till de öfriga qenarna». Denna betydelse utvecklas vidare och bestyrkes av H. Hildebrand, Sveriges medeltid, D. i: i (1879), s. 81 ff. Stiernhöök räknar bryten till de halvfria, till vilka också romarnas glebae ascripticii eller agri censiti höra, och hänvisar till fall av på hans tid ännu bestående livegenskap i några europeiska länder. —Om bryte se G. Hafström i Kulturhist. lex., 2 (1957), sp. 272 f. ® Det i Danmark på Själland, Lolland och Falster med angränsande mindre öar sedan medeltiden (omnämnt första gängen år 1448) existerande »vornedskabet» (som innebar skyldighet för bönderna att kvarstanna på det gods, där de voro födda, och där övertaga en gård att bruka) började avskaffas år 1696 och var 1702 helt avskaffat. Enliknande förpliktelse, kallad »stavnsbaanden> och gällande hela Danmark, återinfördes emellertid år 1733 och behölls t.o.ni. år 1799. * Den i de tyska staterna sedan medeltiden rådande livegenskapen för bondebefolkningen upphävdes i Svenska Pommern 1806 (i Preussen 1807). ® Den jordbruksidkande befolkningens i England livegenskap började redan på 1200-talet att genomdomstolspraxis avlösas av ett friare förhållande till jordägaren; dock funnos i undantagsfall vissa rester kvar ännu under 1600-talet. * I Livland (»Östersjöprovinserna») var bondebefolkningen helt beroende av den härskande adeln (oftast av främmande ursprung). Under den svenska tiden gjordes försök till sociala reformer av konungarna Gustaf II Adolf och Carl XL Själva hvegenskapen upphävdes emellertid 1819, men godsägarnas makt förblev alltjämt i viss utsträckning. ’ Östgötalagen, Dråpsbalken kap. 14. ® Om de nämnda brytarnas ställning och uppgift se E. Hjärne, Rod och runor (Kungl. Humanist. Vetensk.-Samfundets Årsbok 1948, tr. 1947), passim. 8 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=