146 Från denna lag avlägsna sig icke långt både nutida och forna lagar. Arv, där när- somlåta envar ärvas av sina närmaste agnater, i de fall då makar, förarvinge äldrar och barn på samma gång omkomma såsom vid skeppsbrott, eldsvåda, strid, pest, fiendes invasion osv., varvid det är ovisst, vem som överlevat den andre. Enhgt den romerska civilrätten gavs här plats för presumtioner, och i tvivelaktiga fall ville man helst följa den välvilligare tolkningen, för att överlevande make eller fader ensam skulle kunna behålla en makes eller sons dödsbo, emedan sådana bittra olyckor nedslogo demmera än andra fränder. Vår lag gynnar ätterna och giver, så långt det låter sig göra, tillbaka till var och en det, som 200 tillkommer denna: Dela ther dult och fölia ey wittne, thå hafwer then witzord innan kön wil witta.^ Så långt omväxlingen i arvssätt med hänsyn till personer och saker. Även vid själva arvskiftet togs en viss hänsyn till personerna. Lottning skedde icke^ som nu mellan samarvingarna, utan, sedan jämkning företagits mellan andelarna, gavs åt den yngste® —något sombrukades enligt den gamla sachsiska lagen —att välja först, sedan åt den, somnärmast honomvar den yngste, och på samma sätt i det följande, så att med omvändning av den vanliga ordningen den blev sist, som hade bort vara först både efter ålder och lag. Man synes hava tagit hänsyn till deras ålder och värnlöshet eller rent av de yngres oerfarenhet eller t. o. m. föräldrars önskningar, som för det mesta gymia de svagaste och yngsta. Liksomarvset efter den avhdne delades även hans skulder lika mellan arvingarna, annorlunda mot nu, då de betalas ur det oskiftade boet. Det har ingen betydelse, kanskemansäger; tvärtomden allrastörstaför fordringsägarna, mot vilkas vilja gäldenärerna icke kunna bytas och vilka besväras mindre, omde utfå sin fordran ur oskiftat bo, förr än arvet skingras. Vidare användes till gälds betalning först lösegendom^, 201 och sist, om den icke räckt till, värderas den fasta egendomen; betalning ur lösegendom ligger emellertid närmare till hands. * Östgötalagen, Ärvdabalken kap. 6: »Nu tvista dc om stridigt arv, och intet vittne finnes därom; då har den rätt, somvill styrka, att det skall stanna inomätten.» Övers, av E. Wessén, 1933. Den här översatta texten lyder enligt Schlyters ed. (1830), s. 219: Nu dela per dult ok fylghia egh uitne. pa hauasr pa:n uitzorp sum inna xtta uill uita och enligt Bureus’ editio princeps (1607), bl.Jiiij'^: Nu dela ther dult, ok fylghia egh witne, Tha hawer thän witzord innan xtta wil wita. * Lottning skedde dock enligt Östgötalagen, Ärvdabalken kap. 10 och Upplandslagen, Ärvdabalken kap. ii. * Södermannalagen, Ärvdabalken kap. i. * Kristoffers Landslag, Konungsbalken kap. 32 och Magnus Erikssons Stadslag, Konungsbalkcn kap. 10. maste icke är känd Arvskifte Skulders utskiftande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=