144 vid majestätsförbrytelse, och dock hava vid sådana konungarna nyligen förbundit sig återlämna dem till någon bland agnaterna. Intet arv tillkommer heller dem, som frivilligt rest ur landet utan avsikt att återvända. Så gjorde fordomgoter, longobarder, normanner och på senaste tid många, somi hopar gåvo sig i väg till krig eller till 197 Det heliga landet; detta åsyftar främst Västgötalageid, somförbjuder, att en man, sombor i Grekland, tager arv i sitt fädernesland. Inge sine Mans arff, take dhen man i Gireklandi sitter. Likaså far Madir aff Lande, wänder Häl och Nackä at heemkynum, och stiger Fothumaf Fosterlandi, ther skulu ärfwir wara, är skyldaster war honum, tå han heemanfaar, änhan kommer ey effter til heemkynum, dvs. Omnågonfar utomlands och vänder hälar och nacke mot hemmavarande fränder, sätter foten utomfäderneslandet, vare hans närmaste arvingar de, som vid tiden för hans utresa kunde ärva honom, för den händelse han icke återvände.^ De flesta av våra landsmän uppfatta detta såsom gällande goterna, men det anser jag icke sannolikt; det var nämhgen icke någon risk, att de somför några hundratal år sedan utvandrade härifrån, först till Sarmatien, sedan till Thracien och Grekland, skulle göra sig förväntningar omnågot arv i fäderneslandet. För den sakens skull behövdes icke någon lag, men det är bekant, att på den tiden och kort förut, då Västgötalagen skrevs, många härifrån och från Norge i hopar, såsom jag sade, begivit sig av till Det heliga landet och på ditfärden tagit krigstjänst hos de grekiska kejsarna i Konstantinopel, att somliga återvänt och andra slagit sig ned därstädes, något som Snorre Sturlessons historiaklart omvittnar; detta sagt i förbigående.® Odöpta fingo icke heller ärva.'* Dessa lagar stiftades för att gynna kristendomen, då den först infördes här, men blevo sedan behållna för att skärpa föräldrars omsorg omreligionen och gudstjänstfirandet. 198 Ingen arvsrätt för odöpt * Äldre Västgötalagen, Ärvdabalken kap. 12. * Om tolkningen av detta kapitel av Äldre Västgötalagens Ärvdabalk se Holmbäck & Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. 5 (194.6), s. 78 och s. 89 (notema 40-42). * Ytterligare reflexioner härom gör Stiernhöök i sin förklaring till ärvdabalksförslaget (J. E. Almquist, Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686, 1933, s. 55 f.). —Stiernhööks kännedomomTore Helsing-episoden, då denne i spetsen för 450 väringar i Bysans besegrade en mångdubbelt större styrka hedningar [se Snorre Sturlessons Kongesagaer. Overs. ved A. Bugge og D. A. Seip. 3. utg., 1930, s. 738 f.], torde bero på hans bekantskap med Snorres konungasagor i översättning. * Detta betygas av ett flertal lagställen, t. ex. Östgötalagen, Ärvdabalken kap. 6 med HolmBÄCK & Wesséns kommentar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=