143 fader och fädernefränder endast om inga andra, legitima barn eller laglig hustru äro i livet, men dock icke helt och hållet utan till en sjättedel av arvet. Södermamia-^ och Västmannalagarna överensstämma helt och hållet med den romerska civilrätten med avseende på arv efter moder, vilket de taga med lika lott somde legitima, men å andra sidan ärva fädernefränder dem lika somlegitima barn; häri synes även Landslagen överensstämma. Utlänning och främling, som eljes har blodsbandsrätt till arv, er- Utlänningars håller icke detta annat än omhan inomett år*^ anmält målet och sin arvsrätt rätt, men på det villkoret att först en tiondel avdrages och överlämnas till staden, omhan nämligen bott i biskopsstad eller köpstad. Enligt Upplands-® och Södermaimalagarna beviljas treårsfrist, efter vars förlopp, omhan icke kommit imder tiden, statskassan ärver hälften och kyrkan den andra hälften. Detta kallades DanaarfP, emedan 196 inga utlänningar voro mera kända än danskarna, med vilka på den tiden livliga handelsförbindelser ägde rum. Landsflyktig och utvisad åtnjöt ingen rätt, intet arv, icke heller de. Arvsrätten som avlats och fötts under landsflykt, ty de hade förlorat alla med- för landsflyktingar, utvisade och borgerliga rättigheter. Norges konung Sven Knutsson® stiftade år 1030 en lag, enligt vilken ett arv, som möjligen tillfallit dem, skulle övergå till statskassan, men emedan detta smakade kunglig snålhet sig utoch vinningslystnad, väckte det en avog sinnesstämning hos under- rikes utan avsåtarna. Den ersattes därför av en annan, skäligare, somantingen bjuder, att arvet förblir innestående för den händelse den landsflyktige återkommer, eller till dess delande kallar de närmaste agnaterna; denna rättssedvänja förekomäven hos våra landsmän, och inga av den landsflyktiges ägodelar tagas i pant, så framt icke brottslig handling begås direkt mot Konungen och Riket, något som särskilt inträffar sikt att återvända * Södermannalagen, Ärvdabalken kap. 3 och Västmannalagen, Ärvdabalken kap. 19. * Kristolfers Landslag, Ärvdabalken kap. 23 och Magnus Erikssons Stadslag, Ärvdabalken kap. 18. ® Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 8 och Södermannalagen, Manhelgdsbalken kap. 22. * Den av Stiernhöök anförda etymologien av ordet danaarff är naturligtvis för länge sedan övergiven (ordet förekommer ju också i det medeltida danska språket i samma betydelse somi det svenska). Den sannohkaste härledningen torde vara, att ordet är en sammansättning av arfoch gen. av ett presumerat ord *dan, f. ’död’, ’Arv, somtillföll konungen efter den, somdött i riket utan att efterlämna arvingar’ (Söderwall). Ordet kändes redan på Östgötalagens tid som urgammalt, ty där står (Ärvdabalken kap. 22) »detta kallades fordomdanaarv». Övers, av E. Wessén, 1933. ® OmNorges konung Sven Knutsson (f 1036, son av konung Knut den store och hans frilla yElfgifu och av sin fader satt somlydkonung i Norge) och hans nya lagar se Snorre Sturleson, Norske Kongers Chronica. Vdsat paa Danske, affPEDER Clausson. Etc. (1633), s. 315 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=