128 Våra lagar känna icke till minderårighet och förvaltarskap, men erkämia manbarhetsålder och förmyndarskap. Det senare begränsades till det femtonde^ året, somliga t. o. m. till det tolfte^året; frånoch med den åldern straffvärderas både dråp och sår och allt someljest ursäktas med lägre levnadsålder. På andra håll synes man emellertid utsträcka tiden till det adertonde® året, ja, t.o.m. till det tjugonde* året; den sachsiska lagen till det tjugoförsta®året. Anda till den åldern voro de ungdomar [o: omyndiga], och efter det sextionde året sätter man 175 demsomåldringar ånyo under förmynderskap. För våragubbar fmnes ingen lag bestämd; under deras ledning förvaltas oftast familjegodsen, utom att de, om de äro ålderdomssvaga, icke få försälja arvejord. Till förmynderskap kalla emellertid de gamla och de yngrelagarna icke efter samma regler. De yngre släppa fram dit närmaste släkting utan åtskillnad och utan hänsyn till släktskap på fäderne eller möderne, blott med den inskränkningen, att de under i övrigt lika omständigheter giva företräde åt fädernefränder. De äldre lagarna däremot, särskilt götalagarna®, utestänga alltid mödernefränder från förmynderskap, ävenomderas släktskap är närmare, omblott fädernefränder finnas i livet. Svealagarna' å sin sida icke blott tillåta, utan t. o. m. kräva av mödernefränderna såväl som av fädernefränderna att vara förmyndare, blott de i samma led äro släkt med myndlingen, ^ Somett rättshistoriskt faktumhar av gammalt (se särskilt J. J. Nordström, Bidrag till den svenska samhälls-författningens historia, Afd. i, 1839, s. 102 f. notema 8 och 9) ansetts, att myndighetsåldern enligt de svenska landskapslagarnas uttryckliga bestämmelser var femton år, dock med undantag för Hälsingelagen, varom mera i nästföljande not. * Enhgt Stiernhöök finnas några icke namngivna (qu^edam) undantag från 15-årsregeln; därmed avser han Hälsingelagen (och den norska Gulatingslagen). Mot derma uppfattning, som vars äldsta representanter Carlsson, förbigående Stiernhöök, nämner de 200 år yngre J. J. Nordström och W. E. Wilda, vänder sig E. Carlsson i en starkt kritisk uppsats »Landskapsrätt och myndighetsålder. Några rättshistoriska problem» (Historisk tidskrift. Arg. 68, 1948, s. 30-38). Denneforskare påpekar först, att 15-årsregeln gäller ävenGulatingslagen. Genom en noggrann analys och interpretation av de avgörande ställena i kap. 2 och 21 av Hälsingelagens Manheigdsbalk visar han, att man av demingalunda kan draga den slutsatsen, att myndighetsåldern i Hälsingland var tolv är. Senare hälften av uppsatsen ägnas åt att konstatera, att även konungarnas myndighetsålder var femton år. * I Hälsingelagen, Tingmålabalken, kap. 14 säges: »Nu skall varje stridsför man, som är aderton år gammal, hava fem folkvapen osv.» Övers, av E. Wessén, 1940. Omfolkvapen se G. Hafströmi Kulturhist. lex., 4 (1959), sp. 474-377. * Upplandslagen, Konungsbalken kap. 10; »Den kallas myndig man, som är Qugo år; han skall stå i alla utskylder osv.» Hälsingelagen, Konungsbalken kap. 7; »envar som äger minst tolv hälsingska örar och är qugo är osv.» Dessa lagställen avhandla dem, som äro skyldiga att utgöra ledungsskatt. —Övers, av E. Wessén, 1933 och 1940. ‘ Se (Eire von Repkow), Sachsenspiegel. Landrecht. Hrsg. von K. A. Eckhardt. 2. Bearb. (1955). s- 103 f. (1 42 § i) och H. C. Hirschs övers. (1936), s. 142. * Se Östgötalagen, Giftermålsbalken kap. 18 och 19. ^ Se Upplandslagen, Ärvdabalkcn kap. 7. Manbarhetsoch förmynderskapsår
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=