127 heten, att han förvärvar åt sig och icke åt sin fader och dock icke förlorar sin arvsrätt efter honom. En son, av vilken härkomst han än vara må, måste emellertid med nödvändighet hava en fader och kunna visa upp honom; här sökte Skälet till nämligen snarare söner sina fäder än barnlösa sina söner. Att folket fadems uppvinnlagt sig om också fortgått i det oändliga, däromvittnaså mångafolksvärmar, som vid olika tider hava flugit ut härifrån. En viss fader måste sonen söka åt sig, omhan icke villeberövas sin samhällstillhörighet och all lag och rätt. Under tidigare århundraden gjorde man detta genomjärnbörd^, vilken utväg under rådande stora förblindelse syntes de olyckliga vara alltför hård och grym. Därför föreskrevo yngre lagar^ ett aimat sätt att uppspåra. Omnämhgen den, genomvilken en kvinna påstår sig vara havande, nekar, skall hanpå tinget för sin del nämna tolv män och kvinnan för sin del lika många. Dessa tjugofyra utsågo två elektorer, och dessa två efter avlagd ed i sin tur sex andra. Dessa sex voro utan någon invändning förpliktade att tillsammans med grannar och husfolk utröna sanningen i saken. På dessas dom berodde hela släktskapen. Faderskapet avgjordeshelt ochhållet av den. Hanantingenbefriades från eller dömdes till underhåll och vård ombarnet. Enligt 174 Södermannalagen^ lämnades saken oavgjord, till dess gossen uppnått manbarhetsåren; omhans moder frånbörjan kanske förlorat målet och icke förmått att med hjälp av tolv edgärdsmän tillskapa^ en äktafader åt sonen, återupptager sonen, när han vuxit upp till man, medsamma män både eden och målet, men med den risken att han, omhan för andra gången förlorar målet, såsom biltog utstötes ur samhällets gemenskap. En mycket viktig sak, skulle man kunna säga, till vars utforskande man måste med många omgångar välja elektorer, alldeles som vid valet avvenetianarnas®ämbetsmän. Det lågocksålika mycket i samhällets intresse att barn uppfostrades somatt de föddes. folkökning skall framgå av det följande, och att den ^ I den föregående framställningen (s. 66) har Stiernhöök givit exempel på sådan härkomstbevisning. * Se Upplandslagen, Ärvdabalken kap. 23. — Om hela frågan se C. Delin, Om oäkta börd samt omoäkta barns rättsställning enhgt äldre svensk rätt. i (1908). * Södermannalagen, Kyrkobalken kap. 15. * Stiernhöök brukar här ordet efformare, som icke förekommer i det klassiska latinet, utan först senare; se A. Souter, Aglossary of Later Latin to 600 A. D. (1949), s. 117, där ordet anges betyda ’shape’; ’tillskapa’. * Se T. H[öje]rs korta översikt av reglerna för valet av dogen i Venedig i Nordisk familjebok. Ny uppl., Bd 6 (1907), sp. 613.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=