126 sitt barn, synes vara längre från ont uppsåt än omhon vidaga överskridit måttan, alldenstund i det senare fallet någon vredens eggelse kan förutsättas, men i det förra någon sådan icke fanns, blott våda. Sachsarna^ undantogo också dråp av nödvärn eller ovetenhet, somom 172 de skett mot dråparens vilja eller alls icke förelåge. För övrigt varade enligt vår forna rätt fadersmyndigheten så länge barnen levde, icke blott på det naturliga sättet, att de enligt Guds lag alltid äro skyldiga föräldrarna hedersbetygelse, vördnad och lydnad, utan även vad den borgerhga lagens rättsverkningar angår. Ty sonen så gift han var, förvärvade, så länge som han bodde tillsammans med fadern, icke åt sig själv, utan åt fadern, under vars myndighet han stod tillsammans med hela sin familj, och det till den grad, att omnågot tillfallit barnen genomarv eller på något annat sätt, farfadern och icke fadern vid deras död ärvde det. Emancipationer voro emellertid även i bruk, särskilt hos våra Emancipation götar^, där en fader offentligen och på tinget befriade sin son från fadersmyndigheten och överlämnade till honom hans mödernegods och så mycket han ville av sitt eget. I våra dagar anses någon vara emanciperad, när han antingen övergår till en främmande familj eller grundar en egen. Men till en främmande familj övergår han icke genom adoption eller arrogation, såsom i den romerska rätten (ty dessa sätt att upptaga som son® voro här okända eller i varje fall icke onmämnda i någon lag), utan genom giftermålsförbindelser, dock utan byte av släktnamn, men mot överflyttning av hans ekonomiska status och förvärv enligt lagen av en ny rätt, dock utan att den förra 173 går helt och hållet förlorad, emedan —liksom också sker, när han bildar egen familj —han blott så långt befrias från fadersmyndigFadersmyndighet Arrogation och adoption okända ^ (Eike von Repkow), Sachsenspiegel. Landrecht. Hrsg. von K. A. Eckhardt. 2. Bearb. (1955). s. 265 f. (III 84 § 3) och H. C. Htrschs övers. (1936), s. 295; jfr Lex Saxon, c. 2; de occisionibus (ed. Lindenbrog, 1613, s. 477). * Omemancipation enligt landskapslagarna seJ. J. Nordström, Bidrag till den svenska samhälls-författningens historia, Afd. 2 (1848), s. 76-79. ® Det av Stiernhöök brukade ordet Jiliare ’upptaga somson’ är alldeles okänt i det gamla latinet; dess avledningarfiliatio ’adoption’ och Jiliolus ’adoptivson’ förekomma i av Du Cange redovisade medeltida källskrifter. Själva ozdet Jiliare ’adoptera’ finnes förtecknat (från tiden c. 1200) i betydelsen ’to acknowledge as son’ först hos J. H. Baxter & Ch. Johnson, Medieval Latin Word-List fromBritish and Irish Sources (1934), s. 174. —I Lindenbrogs Glossarium till hans lagedidon Codex legumandquarum(1613) upptagas (s. 1400!.) JHiaster och JiUastra, ’styvson’, ’styvdotter’. Omadoption se S. Iuul, Kulturhist. lex. i (1956), sp. 23-24; arrogatio är en i den romerska rätten förekommande form för upptagande som son av någon, som är sui juris, dvs. icke står under någon fadersmyndighet. Om denna form se Aulus Geluus, Noctes Atdcae. Ed. C. Hosius, I (1903), L. V 19 (s. 236 fF.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=