124 död tillfaller hustrun eller hennes arvingar; hon förlorar dock denna rätt, om hon begår äktenskapsbrott, icke blott till tredjedelen, utan även till morgongåvan och hemföljden, ja t.o.m. till arvegodset. Enligt Västgötalagen^ tillfaller allt detta mannen, icke blott i detta fall, utan även om hon i ont uppsåt överger honom. Icke så enligt den nuvarande Landslagen, ty enligt demia har icke genom äktenskåpet inträtt samäganderätt, utan blott nyttjanderätt. Kvinnan kan aldrig fela så mycket, att hon till mannen måste avstå det, varöver han icke ens under äktenskapets bestånd har kunnat vara ägare. I Lagum wårumgifftes ey Bonde i odel Jord, eller Huus, watn wärka Hustrusina, ey och honi hans, vthan i alla andra Löössöhre.^ Men bland lösören inräknas jord och gårdar, som förvärvats under äktenskapets bestånd; det förutsättes nämligen, att de hava förvärvats med hjälp av deras gemensamma och odelade egendom, till vilka så väl kvinna som man hava rätt. De gamlalagarna nämna å andra sidan bland odalgods trälar och guld. De förbjuda nämhgen gemensam äganderätt till dem såväl som till jord och gårdar, liksomockså till boskap, emedan denna betar på jorden och med trålarna liksom sammanhänger med jorden till dess uppodling. ^ Äldre Västgötalagen, Giftermålsbalkcn kap. 5 och Yngre Västgötalagen, Giftermilsbalken kap. 5-6. »Blir hon ej värjd, di skall hon gå frän bo och boslott i sina vardagskläder.» Övers, av E. Wessén, 1946. * Kristofifers Landslag, Giftermålsbalken kap. 5: »I vår lag giftes ej make till sin hustrus odal jord, eller hus, vattenverk, ej heller hon till hans, men väl till alla lösören.» 170
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=