ii6 der, om han var rik, eller också oxar. Munera, som Tacitus^ säger, non ad delitias muUebres qucesita, nec quibtts nova nupta comatur. Fordom gåvo de utomhäst och oxar ävenvapen, vilket också Tacitus ickeutan gillande anmärker. In hcec, säger han^, munera uxor accipitur, hoc maximum vinculum, hcec arcana sacra, hos conjugales deos arbitrantur, ne se mulier extra virtutum cogitationes, extraq. bellorum casus putet, ipsis incipientis matrimonij auspiciis admonetur, venire se laborumpericulorumq. sociam, idem in pace, idem in prceliopassuramausuramque; hocjuncti boves, hoc paratus eqvus, hoc arma data denunciant. Detta avtal om ett kommande äktenskap gick sällan eller aldrig omintet; omså vittnade det mera omflyktighet ochvankelmodän det 158 förbands med någon skam för den försmådda parten. Följden var ej heller bara den, att i målet fästemannen förloradesina gåvor och fästekvinnan måste återlämna vad hon fått, utan därtill fingo de böta och voro skyldiga att med tolv edgärdsmän offentligen intyga och kungöra, att de icke drivits därtill av någon orsak beroende av motparten eller hans ätt: At hon weet hwarcken last eller lythe å han, elli åätthans, mehranu, äntåhan badh och fäste.®Det låg emellertid inom fästemannens makt att efter eget gottfmnande fira bröllopet*, när helst han ville; det ägde nämligen rumannorlunda än nu, i hans hus och på hans bekostnad. Han var dock skyldig att sex veckor förut meddela det till fästekvinnans förmyndare, för att de skulle överlänma herme desto mer beredd. En eller ock två dagar före bröllopsdagen allt efter avståndet till platsen samlade fästemannen sina släktingar och väimer, vilka han sände ut för att hämta fästekvinnan. I spetsen för detta följe stod en av de mest ansedda, somlagarna kalla förwijsta Man.^ Hans uppgift stadgas ligga däri, att han å fäste- ^ Tacitus, Germania kap. 18. »Skänker, somej äro utletade för att gäna som kvinnliga lyxartiklar eller som prydnader åt den nygifta.» Övers, av P. Persson, 1929. * Tacitus, Germania a. st. »Mot dessa gåvor får man en hustru [och hon själv å sin sida giver mannen en del vapen]. Detta betrakta de som ett det starkaste band, detta som en mystisk gudsqänst, detta som en åkallan av äktenskapets skyddsgudar. För att kvinnan ej skall anse sig stå utanför tankar på hjältebragder och utanför krigens äventyr, erinras hon redan genom de betydelsefulla bruken vid äktenskapets böijan omatt hon kommer somen kamrat i mödor och faror, bestämd att lida och våga detsamma i fred, detsamma i krig: denna betydelse ligger i de hopokade oxarna, den utrustade hästen, de skänkta vapnen.» Den latinska motsvarigheten till de inklamrade orden saknas genom förbiseende av Stiernhöök i hans citering av detta Tacitusställe. Övers, av P. Persson, 1929. * Västmannalagen, Ärvdabalkcn kap. i: »... att hon varken vet last eller lyte på honom eller hans ätt, nu hka litet somdå, när han bad omhenne och fäste henne till hustru.» Övers, av £. Wessén, 1936. * Ombröllop och dess seder se K. R. V. Wikman i Kulturhist. lex. 2 (1957), sp. 306-317. Skilsmässa Bröllop
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=