II5 Enligt götarätten^ krävdes emellertid hemgift för kviimorna, och Hemgifts nödden borde bestå i tre slag: i sängutrustning, i jord och trälar, i guld vändighet och silver, och den var så nödvändig att om den icke lämnades heime, medan hon levde, skulle den överlämnas till den dödas arvingar, och det så väl åt sonen, då han tog hustru, somåt dottern. Dubbel hemdå hon gifte sig. Det senare kallades omyndh eller hemfölgd, det förra vhrgiäff eller hemgiäf; det senare gavs, somjag sade, 156 åt dottern, det förra åt sonen i huset, men blott med hänsyn till äktenskap(sbildning) för familjens uppehälle, och just med hänsyn till avkomman. Omnämligen den uteblev, återgick gåvan till givaren eller hans arvingar ända till tredje led, för att den icke, när hoppet omnamnets fortbestånd liksomförintats, skulle råka tillfalla en annan släkt. Men omdet icke fanns några kvarlevande efter dem, gavs den åt dem, som voro närmast i släktleden. Om emellertid avkomma fanns av bägge äktenskapen, delades gåvan efter släktgrenar, cj efter individer; av den anledningen gavs ofta åt én kvinna lika mycket som åt åtta avkomlingar utan hänsyn till könet. När en avmakarnaavlidit, utgick kallelse till delning mellan den avlidnes arvingar, och om avkomma alldeles saknades, blev den, som sagt, helt återkallad. Ty den kvarlevande kunde icke göra anspråk på något av den. Ja t. o. m. om mannen till äventyrs mot hustrun begått något, som förtjänade lagens tuktan och bötesstraff, lades till hennes hemföljd den del av böterna, somden kränkta hustrun i egenskap av målsägande hade att fordra; dessutom tillföll till hemföljden vad kvinnan under äktenskåpets bestånd erhållit vare sig genom gåva eller arv. Ehuru hemföljden hade givits med hänsyn till barnen, blev den efter mannens död icke delad med barnen, utan förblev hos kvinnan hel och hållen; 157 mannen kunde icke avyttra den på andra villkor än odaljord (allodial jord), nämligen om de trycktes av hunger och det icke fanns andra medel att uppehålla livet eller kvinnan bortförts av fienden i fångenskap och skulle friköpas. Sedan hemföljden blivit utfäst och bestämd, gåvos fäsmingsgåvor Fästningsicke till fästekvinnan, utan till hennes förmyndare eller giftoman. gåvor Sttmdom gavs åt kvinnan även något, särskilt en betslad häst och klä- * Om götarättens hemföljd se Östgötalagen, Giftermålsbalken kap. i, 2, 3 med HolmbXck &Wesséns kommentar, Svenska landskapslagar. Ser. i (1933), (a), s. 113-116 och där anförd litteratur, främst E. Kock, Om hemföljd (1926).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=