II4 någon av hövdingarna eller fadern eller en frände med en viss ceremoni prydde ynglingen med dessa vapen. På adehis slott bevarar man ännu i dag denna sed, att man vid en sammankomst efter några inledande ord om manligheten först giver den, som skall förklaras vapenför, en klapp på kinden och därefter giver honomett svärd. Från den stund deoffentligen hadeuppnått demiaförpliktelse, företogo de icke någonting vare sig offenthgt eller enskilt utan att vara beväpnade, och detta i den utsträckningen, att de kommo även till gudstjänsten iklädda vapen, vilka de plägade nedlägga i förrummet, då de skulle gå in i kyrkan; av denna anledning kallas dessa förrum ännui dagvapenförrum, wapnhuus. Dekommo beväpnade även till tingssammankomsterna, vilket emellertid under senare århundraden^ förbjudits undantagandes i fråga om krigsfolk, men icke helt blivit iakttaget. Gustaf I utfärdade en stadga^ och förbjöd dematt komma beväpnade vare sig till ting eller kyrka eller handelsplats; men detta har icke heller blivit helt iakttaget; på somliga ställen medför t.o.m. ännu i dag varje bonde åtminstone en dubbelyxa. Detta sagt i förbigående; må vi återvända från Mars till Venus. Sedan kvinnans och giftomannens samtycke utverkats, firades trolovningen i närvaro av två vittnen från vardera kontrahentens sida. Brudens hemgift bestämdes och värderades. Dotem, säger Tacitus®, non uxor marito, sed uxori maritus affert. Så var det fordom även hos svearna och ännu alltjämt, enligt sed och Landslag. Ty i lag är det icke stadgat, att hustrun giver mannen, men att mannen giver hustrun vad som kallas morgongåva^, omvilken nedan. Krigsmannaåldemoch dess förpliktelse 155 Trolovning Hemgifts bestämmande och utfästelse ^ J. Hadorph har i sitt bihang »Några gatnbla Stadgar» till sin edition av Biärköa Rätten (1687), s. 45, 47 och 55 tre sådana förbud från åren 1437, 1441 och 1462. * »Konung Gustaffs Stadga. Beslutadt j Wexiöö. Anno 1530» förbjuder »att bära arborst, eller annor wapn till tingz, kiöpstadh eller giestebudh eller till kiörkio» (s. Konung Gustaf I:s registratur. 7, 1530 och 1531, tr. 1877, s. 224). —Ett hundra år äldre är konung Kristoffers vapenförbud, som är tryckt bland »Några gambla Stadgar» som tillägg tiUJ. Hadorphs edition av Biärköa Rätten (1687), s. 46 f.: »Kon: Christoffers Placat til Linköpigz Stifft, och lika lydande til alla andra Stifft i Rijket, Ahr 1441», där i st. 3 förekommer allmänt förbud »at batra Wapn atUer Wasria i Kirkioaeller Köpstadh, eenkannehea ther wi asromnasrwarande» och i st. 4 förbud för »allom Bondhom, Landbom oc therra Hjonom» att hava »Armborst, Swxrdh, Breedhyxe xller Spywt, xller annor thohken Wapn xUer Wxrjo til Kirkio, til Things, xUer andra Samqwxmder». Straff: vapnets konfiskation och 40 marks böter. ® Tacitus, Germania kap. 18. »Hemgift lämnar ej hustrun mannen, utan mannen hustrun.» Övers, av P. Persson, 1929. Om innebörden av detta Taciteiska uttalande se A. Gudbmans edition och kommentar av Germania (1916), s. 121 f. * Ommorgongåva se Upplandslagen, Ärvdabalken kap. 4, 5 och 9 och Kristoffers Landslag, Giptamalabalken kap. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=