107 Fjärdingen [Quadrans) innehöll fyra sextarios, på vårt språk Faat eller Kappar^; ty det är Hka mycket. Varje sextarius innehåller halvarman, 149 dvs. I i cantharus [o: kaima^], som är vår benämning. Den är något mer än en romersk hernina och motsvarar exakt våra penningar, av vilka tjugofyra utgöra en öre, som ovan har sagts, och lika många kamior vår sparm. Ty ehuru ett mindre mått kan fimias i fråga om spannmål, kom det icke med i räkningen; man mätte nämligen frikostigt och med råge, icke somamiorstädes eller nuförtiden exakt. Ehuru dessa varor, nämligen spannmål, saltad fisk, öl, honung, vin, som ovan sagts, till sin rymd mättes i kärl, var det dock intet somhindrade, att de också kundevägas. Ett riktigarevärdekunde då nämhgen uppnås, såsom även i våra dagar sker, när någon av dessa varor säljes i ringa mängd. Andra varor, såsomkoppar, guld, bly och alla tyngre och billiga varor, vägdes emellertid på våg. Den största viktenvar hos oss, norrmän och danskar den sominnehöll fyracentner eller nittiosex pund eller, som våra landsmän säga, Skieppundh, vars tjugondei var 16 eller, sompå något håll, 12 eller t.o.m. 25 pund och vanligen benämndes Lisspundh. Denna vägning skedde nämligen icke överallt exakt lika på pundet, utan olika på olika ställen, eftersomäven pundet icke överallt beräknades lika. Ty hemmavägningen, som envar gjorde åt sig hemma med en våg, somhöll fyra centner, var icke lika överallt —liksomickeheller i våra dagar —utandet [0: lisspundet] innehöll på ett ställe tjugofyra, på ett annat sexton och på ännu ett amiat tolv pund, såsom även i våra dagar förekommer allt efter orternas olikhet och i den mån som varje furste förordnat om vågarna inom sitt område, med vilka han påbjuder vägningen av sådana varor. Därför kan icke något med säkerhet stadgas, utan det bör lämnas åt sedvanan och bruket inomlandskapet, mendetta växladelikaväl förr som nu. Hos oss funnos endast två slags mycket tunga vikter, Skieppund och Lisspund. Den minsta var pundet eller, somvåra 150 landsmän säga, marken, men denna mark var något tyngre än ett pund. Tyskarna, särskilt nordtyskarna, kräva vägning efter centner, Cent ener, varvid en väger etthundra mark eller pund. Norrmännen ^ Omdessa ord och mått säger Falkman, a. a., s. 297: »Medfaat och kappa förstods samma mått. Det första ordet är svenskt, dock ej befinthgt i våra gamla lagar uti nu förehggande bemärkelse; det andra finskt, och i flera handlingar heter detfaat eller finsche kapper.* Se även ForNER, a. a., s. 58 f[. * Angående ordet kanna’s etymologi anför Forner, a. a., s. 49 flera förslag; det sannolikaste härstammar från E. Lidén. Hellquist gör intet närmare förklaringsförsök.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=