99 bruk, omnämnes i kap. 36 av Manhelgz B. av UpL.L. ochKap. ii av TiufwaB. av L.L., av oss i våra dagar kallad halvöre, Halföre. Fordom var den dock mindre i bruk, såsom man kan sluta av kap. 8 av Sårm.B. m.w. av L.L., förutom att den omnamnes mycket sällan i den gamla rätten. Bruket av tredjedelsöre Tredjedelsvar mycket vanligt; detta mynt är mycket bekant i lagen och har alltid varit mycket spritt, jämte mark och öre, och kallades Ortugh, dvs. en del av en öre eller snarare, som de äldsta lagarna uppge, en 137 åttungh, dvs. en åttondel, emedan den i sig innehöll åtta de allra minsta penningar; men benämningen härleder^ sig icke av ort, vilket somhga hava ansett, dåjudetta ord betyder fjärdedeB; ty detta mynt var, som sagt, en tredjedelsöre, ickeen fjärdedels-. Mendelarna av denna tredjedel voroi sin tur åttondelar, tyåttapenningar utgjorde, som nyss sades, en tredjedelsöre, så att de voro en tjugofjärdedel av en öre eller en etthundratolftedel av en mark.^ Men sedermera, då dessa små penningar börjat försämras, medan tredjedelen av en öre [0: örtugen] behöll sin halt, synas tolv, ja, t.o.m. tretton av dessa småpenningar hava utgj ortenörtug.Penningar, vårt mynts minsta Penningar sort, har utan tviveB fått sitt nanm av pecunia, ty detta namn gavs blott åt kopparmyntet, medan nummi endast voro silvermynt, men, då liksom hos romarna namnen till sist användes utan åtskillnad och kopparmyntets narrm brukades även om guld- och silvermynt, så blevo penningar, som fordom voro en särskild myntsort, genom språkbruket en benämning på alla mynt; i deras speciella betydelse finna vi dem nuförtiden oftare i beräkningar och räkenskaper än i skrinen. ^ Omde olika härledningsförslagen till ordet örtitg se E. Heilquist, Sv. etym. ordbok (1922), s. 1242. * Om ordet ort i betydelsen fjärdedel se Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Bd 2:1 (1891-1900) och Supplement H. 18 (1953), s. v. ordh (ort), Hellquist, Svensk etymol. ordbok (1922) s. 534 och Sv. Akad:s Ordbok över svenska språket, Bd 19 (1952), O, sp. 1364 s. V. ort. * Då I mark innehåller 8 örar, i öre 3 örtugar och i örtug 8 penningar, kan visserligen I penning sägas vara r/24 av i öre, men icke i/ri2 av i mark. De riktiga talen äro 1/24 och 1/192; detta kan förklaras av att vid den slutliga textavfattningen centesima IX gesinia secunda det mellersta ordet blivit felläst som decima. —Den latinska texten i detta kapitel är här och där ganska vårdslösad, vilket försvårar uppfattningen av textsammanlianget och därmed också har försvårat eller rent av omöjliggjort översättningen. ■* Hos Hellquist, Sv. etym. ordbok (1922), s. 615, som meddelar flera förklaringsförsök, finnes härledningen från pecunia icke ens omnämnd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=