98 så mycket somfordomen människas årliga underhåll kostade och så mycket somett ’plogland’ (Ortarium^) eller en del av en gårds plöjda åkrar, på vårt språk örisland, såldes för. Med marken synes det mig hava förhålht sig på samma sätt sommedromarnas As, frånsett värdet, enär marken var av silver och asset av koppar, och den förra innehöll blott åtta, men det senare tolv uncier. Men under det att ett as underindelades i semissis, triens, dodrans och sextans, så indelades marken blott i semissis ochoctans, vilkai sin tur hade underavdelningar: 136* semissis var en halv mark, octans en åttondels-, kallad öre, somutan tvivel hade övertagits från anglerna; detta namn är visserhgen ickenu för tiden i bruk hos dem, men det är dock välbekant, att det fordom brukats, såframt det icke ursprungligen av danskarna förts över dit härifrån. Ora (öre) var —som förut är sagt —detsamma som en uncia och hade samma vikt. En åttondeismark (dvs. en öre) indelades i halvöre, tredjedelsöre och fordomäven sjättedelsöre, i våra dagar även fjärdedelsöre, men därav fmnes i de gamla lagarna icke något spår och namn kvar; det är av namnet tydhgt, att den är ett nytt och till härkomsten tyskt mynt, emedan den ursprungligenpräglades i fyrkantig form, Fyrick®, och av renkoppar, av oss därför och på grundav dess färg kallad Blåmessing.^ Att en sjättedelsöre varit i brukkan slutas av kap. 5 av Räffst. B. av Östg. L. Halvöre, som nyss var mycket i ^ Stiernhööks ortarium, som av rådfrågade lexica att döma icke synes hava anträffats i några medeltida texter, är möjligen ett tryckfel eller felläsning i st. f. orarium, varpå dess översättning örisland, ’öresland’, tyder. Härmed bör också jämföras det några sidor längre fram (p. 143; övers. s. 103) förekommande orarium, som ävenledes anges somett åkermått. ® Vid pagineringen hava paginasiSforna 134 och 135 överhoppats. • Såväl E. Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), s. 165 som Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket, Bd 9 (1928), F, sp. 1916 härleda fyrk från det medellågtyska vereken, äldre tyska vierichen, diminutiv av räkneordet vier, fyra, och omnämna icke denna Stiernhööks etymologi »quod primitus quadrangulari forma cusum», vilken skulle innebära, att det tyska Viereck ’fyrkant’ vore ursprunget till det sv. fyrk. Mot en sådan etymologi talar redan den omständigheten, att fyrk-myntet (med ett värde av fyra penningar, en halv örtug) i Sverige först började förekomma i slutet av 1400-talet och att det icke var fyrkantigt, vilket däremot var fallet med klippingen från början av 1500-talet; f.ö. uppvisa aUa de hos F. A. Dahlgren, Glossarium över föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket (191416), s. 213 och så gott somalla de i Svenska Akademiens Ordbok, a. st. anförda äldre beläggen formen fyrik. * Om denna, sedan länge utdöda, sällsynta benämning på penningen se Svenska Akademiens Ordbok öfver svenska språket, Bd 5 (1925), B, sp. 3536. Jfr uttrycket peningha bla i biskop Brynolf Gerlakssons Skara biskopskrönika (utg. av G. E. Klemming bland Svenska medeltids dikter och rim[S. F. S. S., 25, 1881-1882]), v. 64: hwar bonde gaff ther til Vpeningha bla; Dessa ord återfiimas i Vidhemsprästens biskopslängd (i Västgötalagens huvudhandskrift cod. HolmB 59, bl. 50-52, utg. i Schlyters edition [1827] av denna lag, s. 304-307), som 150 år senare sattes på rimmad vers av biskop Brynolf och i originalet så lyda; han [o: biskop Ödgrim] wighdi hance [0: Skara domkyrka] tilfcemptenningce bla. af hwarium bonåee. —Om penningar blå se O. Burling i Scandia, Arg. 1950, s. 247-259. Öre, Attondels-. Halv-, FjärdedelsSjättedels-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=