96 Aniutid Kåhlbränna lät även hus utgöra böter^, på så sätt att efter brottets beskaffenhet och storlek huset nedbrändes antingen delvis eller helt och hållet, men förutomdet att detta gjorde intryck av ett slags fientlig skövling och i förhållande till allmänheten var av en dyster och frånstötande anblick, blev det genast avskaffat, alldenstund det icke gav den förfördelade någon gottgörelse eller förorsakade den anklagade någon stor skada, då samhällsmedlemmarna för övrigt voro tröga i vården omsina byggnader; för denne konung skedde detta med ständig vanära, somockså under senareårhundraden vidlått hans namn. Sedan emellertid penningen hade införts, men dess bruk ännu var sällsynt, lämnades det i den anklagades skön, huruvida han skulle betala i varor eller penningar. Varorna, såsom oxar, kor, vadmah osv., åsattes av lagen ett värde Varorna åsat- 5^ stort i jämförelse med pemiingar (somi början icke funnos till® eller 132 tes pris sällsynta) som i förhållande till någon vardaglig sak. voro ^ Denna skildring av Aniund Kolbrännas framfart har Stiernhöök hämtat från Olavus Petris En Swensk Cröneka (Samlade skrifter, Band 4, 1917), s. 43 f. Detta Olavus Petris arbete har varit en huvudkälla för Stiernhööks framstäUning i detta kapitel. ^ Vadmal var det hemvävda ylletyget, paniitis domesticus. Om dess användning som värdemätare och dess plats i mått- och myntsystemet se H. Hildebrand, Sveriges medeltid, i (1879-1894), s. 226, 774 f., 938, 965; om dess förekomst och tillverkning under medeltiden se S. T. Kjellberg, Ull och ylle. Diss., Lund (1943), s. 34-54. ® Att Stiernhööks i detta kapitel lämnade uppgifter omdet gamla penningväsendet och det i den av honom behandlade tidrymden av Sveriges historia här rådande myntsystemet äro rena konstruktioner och gissningar, som dock framföras såsomfaktiska förhållanden, kan icke väcka förvåning hos den som erinrar sig, att i den av det senaste seklets store svenske kulturhistoriker Hans HILDEBR.^ND i hans som helhet så värdefulla verk Sveriges medeltid, Del i (1879-1884) uppges, att (s. 847) i Sverige under denna tid användes icke mera än en myntsort, örtugen, och att (s. 865, 871) präghng av öres- och markmynt började först med 1500talet. Samtliga dessa nu nämnda myntsorter voro silvermynt, varvid i mark räknades som 8 örar och i öre som3 örtugar. Marken var ursprungligen en viktbenämning (=233 gr., senare 210 gr.). Värdet av en mark (dvs. 233 å 210 gr.) rent silver kallades en mark. Silvervikten och det därav beroende värdet av ören och örtugen stod i direkt förhållande till vikten och värdet av marken, av vilken de utgjorde parter, såsom nyss angavs. Då de präglade myntens silverhalt under tidernas lopp successivt allt mer och mer försämrades (delvis av de av StiernHÖÖK i texten angivna orsakerna), sjönk också myntens värde. Detta medförde å sin sida, att sakvärdena stego i pris. — En svensk läsare av idag har emellertid nu fått en utomordentHg vägledning i Eli F. Heckscher, Svenskt arbete och liv. Från medeltiden till nutiden. Med kompletterande tillägg av Arthur Montgomery och Bengt Svensson (1957), s. 1-96 med litteraturöversikten s. 365-366. Se även (E. F. Heckscher & N. L. Rasmusson,) Sveriges mynthistoria. Vägledning vid studiet av Kungl. Myntkabinettets Svenska Myntsal (1958), med förträffliga myntavbildningar, och, för djupare studier av örtugsmyntens fyndhistoria och präglingsorter, B. Thordeman, Sveriges medcltidsmynt (Nordisk kultur. 29. Mynt: Sverige. 92 s., 1936), med 88 myntavbildningar. — Om de båda sista Sturarnas och Gustaf Vasas andel i ansvaret för minskningen av myntens silverhalt se Ingrid Hammarström. Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540. Akad. avh., Upps. (1956), s. 276 ff. och 306 fF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=