93 Enligt Östgötalageii^ förlänges fristen något och tillfälle till ånger gives, till dess att det högsta eller Lionga ting infalht. Men omden anklagadeunder tiden icke bättrar sigoch ickeåtlyder domen, förklaras han fredlös och hans egendom konfiskeras, målet må vara hur litet som helst, så att till sist straffet för tredska var fredlöshet såväl beträffande domsverkställighet som stämning. Detta har enligt Gails^ och Mynsingers® vittnesbörd stundom bibehållit sig enligt kejsarlagen i den kejserhga Rikskammarrätten, Men det är besynnerligt, att enligt vår nänmda lag även målsägaren, för den händelse han avstod, underkastades samma straff; nog så orättvist, alldenstund ingen mot sin vilja borde nödgas uppträda som anklagare. Det famis fordom även en annan liknandemetod att bestraffa tredska: bannlysning utverkades 128 nämligentill denvärldsligaarmenshjälpavde kyrkliga myndigheterna Bannlysning på den tiden, då deras makt hade övervikten genom denna (bann-) stråle. Även konmigarna underkastade sig denna, när de icke hade fogat sig efter domarnas beslut, och de begärde jämväl stöd därav i sina undersåtars mål, som icke angingo dem, för att dessa antingen skulle lyda domen eller vädja emot den. De gamla goterna i Spanien"* bestraffade tredska stundom med böter, stundom med prygel, som i domarens närvaro antingen i förhållande till brottet eller efter personens ställning begränsades till femtio eller trettio rapp. För övrigt inriktade sig all straffverkställighet på pengar och egendom; på egendomefter uppskattning i pengar i förhållande till tids- Verkställighet läget, genom utmätning, som man kallar det, vilken endast utfördes * egendom av nänmdemän och det sådana, sompå tinget utsetts därtill, och från dessa var det även tillåtet att vädja. De äldsta lagarna pålägga sällan dödsstraff för ett brott, det må vara hur stort som helst, om bara den anklagade var godför böterna. Denallmänna regelnvar nämligen: ^ Östgötalagen, Räfstabalken kap. 26. ^ A. Gail, Observationes practical etc. (1578), med ett flertal följande upplagor. ® J.Mynsinger, Singulares observationesJudicii Imperialis Cameras etc. (1563), med ett flertal följande upplagor. —Med detta arbete blev Mynsinger, enligt R. Stintzing, »Begriinder der cameralistischen Jurisprudenz». Hans nio år yngre samtida Gail, som i likhet med Mynsinger utvecklade stor litterär livaktighet, betecknar Stintzing också som kameralistikens »Mitbegrunder». Det bär vittne om Stternhööks vetenskaphga kringsynthet, att han ej underlåtit att i sitt rättshistoriska verk citera dessa bägge juridiska författare av största förtjänst. Han ägde två arbeten av Gail; Mynsingers verk möter ofta i enskildaboksamlingar. ScJägerskiöld, Utländsk juridisk litteratur. * Lex Wisigoth. 1. II. 1.1. c. 18 (ed. Lindenbrog, s. 20) stadgar böter för den, som av domaren skriftligen kallats till domstolen, men av tredska utebhr, eller, omböterna ej erläggas, 50 eller 30 rapps prygel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=