88 Ja t.o.m. har det nyligen synts räcka, omde avlägga eden enligt den kanoniska rättens åskådning efter övertygelse eller godtro, men icke obetingat på sakens sanning, såsom fordom norrmännen och dalborna^ synas hava svurit: At the witta ey sannarin, än at han soor, at the eyg wittne teirsannare firi Gudi, än 123 at han soor effter sine hyggio^, dvs. att de inför Gud icke veta något sannare än vad han (ttämligen huvudmannen) svurit på heder och samvete. Den användes emellertid i brist på klart bevis och fyller rollen av det, som saknas i målet, för att tvister desto snabbare må kunnaavgöras. Tydenanklagade befiimer sig på grund av det till hälften bevisade brottet liksomi ett jämviktsläge, till dess att hans ställning genomatt en ed avlagts i endera riktningen antingen förbättras eller försämras. Lika angelägna synas våra förfäder hava varit omatt de skyldiga® icke skulle slippa undan som om att de oskyldiga skulle länmas i fred; lika mycket främjade de oskulden som de hatade lasterna, så att vad en berömd^ man ansåg omsin hustru, synas dessa hava ansett om sina landsmän: de borde vara icke blott fria från brott utan även fria från misstanken ombrott. Man borde vinnlägga sig omoskuld, för att —omödet så fogade —försvarsmedel skulle finnas till reds för varje händelse. En hederlig levnadsvandel har den belöningen, att en var på grund av denna har till hands vittnen, som på ed anse honom vara sådan som det är allmänt bekant, att han varit. Vittnesbördet om den gångna levnaden är ett värn för den närvarande och en eggelse till att vinnlägga sig om ett gott rykte. Om någon icke kunnat finna edgärdsmän, är detta å andra sidan ett bevis på att han fört ett sådant liv, att ingen tilltro kan sättas till ho- ^ Med dalboma (Vallium inhabitatores) synes Stiernhöök hava åsyftat invånarna i de norska dalarna, Gudbrandsdalen m.fl. ® Det åsyftade norska lagrummet, som i Stiernhööks text är bristfälligt återgivet, torde tillhöra Magnus Haakonssons Lands-Lov, Tyvebolken 13, vars text enligt Norges gamle Love indtil 13S7. Udg. ved R. Keyser og P. A. Munch, Bd 2, 1848, s. 173 lyder: Vmtylftar eiö ... skal sa sueria fullan eiö firir sik semfirirmale er. en allir aörir sanne eiö hans meö J)ui skiloröe at eigi uitaj)eir firir guöi sannare at sinni hyggiu enpeir sueria; »den skall svärja fullständig ed för sig, som målet gäUer, men alla andra bekräfta hans ed med den förklaringen, att de inför Gud icke veta sannare efter vad de förstå än de svärja». ® I texten står genom tryckfel insontes i st. f. sontes. ^ Den åsyftade episoden gäller C. Julius Caesar och förekommer i greken Plutarchus’ levemebeskrivning, kap. 10. Då Caesars dåvarande (tredje) hustru Pompeia var inblandad, dock utan att vara medskyldig, i enskandalprocess mot Clodius, skilde sig Caesar från henne och förklarade på tillfrågan omanledningen till skilsmässan (Plutarchi Vitae parallelae. Rec. C. LindSKOG et K. Ziegler, Vol. 2:2, 1935, s. 302): »"Oti ttjv ép.riv ^^^touv UTtovoijS-rivai.» »Därför att jag ansåg, att min hustru ej ens borde få misstänkas.» Övers, av C. Theander, 1947.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=