87 lätos emellertidsedan, ävenensamma, dockpå så sätt, att manladei kärandens skön, huruvida han ville för sakens bevisning åberopavittnen eller tillåta motpartens kanoniska bevisning. Dock gällde den förutsättningen, att för den händelse att han vädjat till vittnen och svikits av dem, den anklagade därefter icke skulle tvingas till edgärdsmän, vilken nödvändighet eljest skulle ha åvilat honom. Detta blev därefter gällande genom den senaste lagen och det särskilt på grund av den romerske påven Gregorius’ dekret: Accusator ille quod asseverat probare se non posse projitendo, reum necessitate monstrandi contrariumnon astringit, cum per rerum naturamfactum negantisprobatio nulla sit^ [o: Genomatt erkänna sig icke kunna bevisa det, somhanpåstår, förbinder anklagaren icke den anklagade genomnågon nödvändighet att bevisa motsatsen, enär det hgger i sakens natur, att dens bevisning, somförnekar ett faktum, icke godtages]. Därför tager man nuför tidenframför allt sin tillflykt till vitmen och andra bevis, och om ett mål på detta sätt klart kan bevisas, spela edgärdsmän och t.o.m. nämnd ingen roll: äru wittnumtil tå gånge the före Nämbd.^ Men 122 om vitmen saknas, är målsägaren förphktad att göra anklagelsen sannolik antingen genom indicier eller åtminstone genom antagna förutsättningar, eljest icke blott frikännes den anklagade, utan målsägaren dömes även, för denhändelse det brott, somanklagelsen gällde, skulle hava vanärat, till vanärande böter eller också till det straff, som den anklagade skulle undergå, omhan överbevisats, något som hos romarna också stadgats genom lex Rhemica®; justissimd patiendi vice, ut quod quisq. alieno excogitavit supplicio, excipiat suo* Manlyssnar icke till en angivare, om icke anklagelsens grund uppvisas, vare sig ett föregående allmänt rykte eller mera starka presumtioner; då först (vilket synes dels hava skett på grund av samme Gregorius’ auktoritet och dels hava införts i vår lag för att undanröja förtal) tillåtas edgärdsmän; deras antal överskrider i våra dagar aldrig tolv. ^ Jfr Decretal. Gregor. IX. Lib. II, tit. 19. c. ii (Corp. iur can. Ed. jEm. Friedberg. Pars II: Decretaliumcollectiones, 1881, sp. 313). ® Om förhållandet mellan vittne och nämnd se T. Engströmer, Vittnesbeviset (Skrifter utg. af K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, 14:1, 1911), s. 94-103. ^ Lex Rhemica, den Rhemiska lagen, oriktig namnform för lex Remmia, som stadgade straff för obevisad anklagelse, har sitt namn efter en f.ö. okänd Remmius. Den anföers av M. Tuluus Cicero i Oratio pro Roscio Amerino 55 och i Corpus juris civihs. Digesta 22, 5. 13 och 48. 16. I § 2. * Detta citat återfinnes hos L. Annaeus Seneca (pater), Controversiac, L. X, praef. 6; »den rättvisa växelsidigheten i hdandet, att envar får som sitt straff hda det han uttänkt för en annans».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=