83 alla och att nödvändigheten att avlägga ed alldeles upphäves.^ För våra goter (götar) här hemma har edstvånget icke blott jämte, utan t.o.m. framför övriga bevisningssätt sin början i rehgionen, men det är i själva verket dess motsats. Genomden ständiga upprep- Edsavläggningen förlora de i värde och genom vanan införa de en allmän sed ningamas tal- rikhet att begå mened; därifrån härleder sig gudsförakt på grund av strafflösheten, och som en följd därav bringas hela samhället i förvirring. Meneder, då troheten, mänskhghetens band, försvagats. Att begå mened blev nämligen nästan lika nödvändigt som att avlägga ed, då dessa edgärdsmän voro skyldiga att avlägga ed på ett en annan person rörande faktum, omvilket de antagligen alls icke hade någon kunskap, ja, t. o. m. på vad en annan person visste eller ej. hö Det har ingen betydelse vad de här anföra till sin ursäkt, att ingen pressas utöver det han är medveten om, att det kräves en godtrosed, icke en sanningsed. Ty det i lag traderade, ovan^ nämnda edsformuläret bevisar ovederläggligt motsatsen. Dessutomotahga lagställen; Kap. 30 avJordaB., 10 av Högm.B., 4 av Tiufw.B. av L[ands]-L[agen], 9 och 10 av KiöpmB., 7 och 16 av TingmB. av Upl. L., 8, 9, och 16 av Egna Salur [0: Jordabalken], 4, 13® av WinszordzB [0: Köpmålabalken], 5 av GifftmB., 3 och 13 avDråpmB., 6, 8, 17^ av WådamB.^ av Östg.L. Därefter kräver den praxis, som har rått ända till innevarande dag, av edgärdsmännen liksomav vitmena, sanningsförsäkran, icke godtrosförsäkran, och till sist föreligger även straff å dem, vilkas ed ej godtagits. Ty till följd av godtroseden skulle de icke blivaicke-vitmesgilla och ickeheller straffas varesigmed böter eller ärelöshet, vilka bägge straff behållit sin giltighet liksom mot menedare, för den händelse att efter en sådan bevisning klarhet angående en saks rätta förhållande vunnes från annan källa. Någon skillnad har emellertid —det måste erkännas —inträtt, vad straffet angår, mellan huvudmannen själv och själva föredsmännen och edgärdsmännen. Dessa, jag menar huvudmannen och vitmena, voro därför att dc avlade cd om ett faktum, somrörde en annan Bevis ^ Ehuru Stiernhöök uttryckligen (»inquiunt») anger, att han direkt citerar lagtexten, är hans citat här ganska bristfälligt. I lagen —Lex Wisigoth. 1. II. t. i. c. 22 (ed. F. Lindenbrog, 1613, s. 23) —lyder nämligen texten: Hoc enim iustitice potius indagatio vera commendat, vt scripturx ex omnibus intercurrant, &iurandi necessitas sese omnino suspendat. Det är denna textform, som den här föreliggande översättningen har sökt återge. * Se ovan s. 80 med not 6. * I orig. står genomtryckfel 31.4. * I orig. står genomtryckfel 12. ‘ I orig. står genomtryckfel DråpmB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=