RB 2

75 randen dröjde ännu på den tredje tingsdagen att uppvisa detta antal, övergick hans roll och ställning till den bestridande motparten, så att denne därefter fick presunitionen och tillåtelseatt prestera den nämnda eden, dock under den förutsättningen, att omingendera kunde bevisa det han påstod, skulle bägge något straffas. Men understundom, såsom vid ett uppenbart brott, där gottgörelse krävdes, försvårades kärandens ställning och mångfaldigades hans bevisbörda genom edgärdsmän. I bägge slagen av mål fick denna ed till förmån för käranden eller svaranden, om ock i lika mån tagen till hjälp, icke avläggas utan föregående prövning av domaren vid risk att eljes bliva utan laga kraft och verkan. Hwar som Eedher gånger domalöst och skiälalöst, wari ogilder.^ Denna bevisning borde fullgöras vid ljusan dag och icke efter solens När kanonisk nedgång, ävenledes borde den fullgöras blott vid ordinarie ting, å rättomTingdagh agu Edha gånga, och ey å afkiänno tingh,^ Därför förbjöds särskilt edsavläggelse vid någon fastetid vare sig den stora påskfastan^ eller de största helgerna eller vid såningstiden eller 104 skördetiden^, emedan då inga ordinarie ting höllos, vilket även är förut omtalat. Edsavläggelsen borde äga rum på tinget, men icke ovillkorhgen. Plats såsom nu för tiden, på platsen, där handlingen tilldragit sig, omden låg utanför det härad, där den bevisande hade sin hemvist eller boplats. Man tillkallade nämligen bekanta och vanligen grannar, för vilka den bevisandes leverne mest kunde vara känt, men vilka man dock knappast kunde förflytta till ett annat landskap; om emellertid en tvist yppats om mark, borde den kanoniska bevisningen icke annorstädes äga rumän på själva den marken, särskilt när denna skulle försvaras, varesig det gälldeen skog, en äng, enåker, enå eller en sjö (en sed, som även ännu i dag här och där bevaras); en på annat sätt skedd bevisning blev av noll och intet värde, något som även nuförtiden iakttages i brottmål, dock blott vad häradet angår, men icke ovillkorligen angående platsen, där handhngen tilldragit sig. Rättegångsordningen var emellertid denna, att sedan målet an- Rättegångsordning bevisning var tillåten ^ Upplandslagen, Jordabalken kap. 7. »Om någon går ed utan dom och lag, vare den ogiltig.» Övers, av E. Wessén, 1933. ^ Upplandslagen, Tingmålabalken kap. 5. »På rätt tingsdag ... skola eder avläggas, och ej på urtima ting.» övers, av E. Wessén, 1933. ® Se ovan s. 63 not 2. * Se ovan s. 25 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=