74 höra, hwad heller han willd Dvs.: Det står konungen fritt att på detta sätt gå till väga genomedgärdsmän eller på något annat för samlingens djupare utforskande lämpligt sätt, allt efter somhan själv har funnit för gott, vilket före den tiden icke var medgivet de lägre domarna, vadan lämpligen även en annan, men allmännare förklaring kan anföras, nändigen att: Vår konung icke är bunden vid lagens högtidligaformer'^, men detta i förbigående. Benämningens Vårt namn för denna bevisning kommer från latinet, ty kanonisk har sitt namn efter canones [o: regler], och den var i den kanoniska rätten den vanliga, regelbundna och lagliga och har därför förtjänat att 102 även i vår rätt så benämnas, såsom framgår av det ovan sagda. De, genomvilka den kanoniska bevisningen äger rum, kallas sacramentales Edgärdsmän [o: edgärdsmän] på grund av att de med ed {sacramentum) gått i borgen för sanningen av en uppgift]; de kallas stundom, men mera speciellt, Fritagarc compurgatores [o; renare, fritagare], ty det passar icke in på alla, att de fritaga eller fälla någon för ett tillvitat brott, utan blott på vissa. Även i flera andra mål gällde nämligen demia bevisning, vilket strax skall visas. I vår lag kallades de Istadamän, wäte och wätissmän ochEedhwäte, edsavläggare, edsutfästareeller vitmenav den ed, som avladesavdenfrämste eller Hufwudmannin. Dettabevisningssätt har I sakfrågor liksom de tidigare anförda bevisningssätten införts för att slita tvister blott i sakfrågor, dvs. frågorna huruvida, varför, huru stor, hurudan; rättsfrågan låg lika mycket utanför deras uppgift som utanför deras kunskap, vilket vi äveni det föregåendehavasagt omnänuiden. Denna bevisning medgavs såväl käranden somsvaranden, vadan två slag av mål uppkommo, så att de ena benämndes witiss eller wärjemåhl, de andra dulzmåhl; de förra målenvoro kärandens eller målsägarens, de senare den bestridande motpartens, de förra liksom tillhörde käranden, de senare svaranden. Kärandens ed kallas wijtis Eedh eller witzord, de senares däremot dulzEedh, för de förra talade presum103 tioner, men för de senare funnos inga eller motsatta. De förras talan förtjänte därför större tilltro och ansågos vara nästan till hälften bevisade och krävde så mycket mindre antal edgärdsmän, men omkä- ^ Kristoffers Landslag, Konungsbalkcn kap. 4; liknande lydelse i Magnus Erikssons Landslag, Konungsbalken kap. 5. —Om konungens domsrätt och deltagande i rättskipningen enligt medelddslagama se E. Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling (1896), s. 135 ff. och där angivenlitteratur och K. G. Westman, Konung ochlandskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången (Historiska studier tillägnade Harald Hjärne på hans sextioårsdag den 2 maj 1908), s. 785-811. —Se ovan s. 32. * Se nedan s. 286 not 2. ursprung Istadamän Wäthe Eedhwithe
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=