70 ningens finnandepå det sättet. Jag talar ickeomdet svek ochbedrägeri, somhär ägde rum; ty vemvet icke, att sådant inträffade? Särskilt som lönen var stor, icke blott strafflöshet för brottet, utan även ära och vinning. Ja, på den tiden saknades icke de, somofFenthgen skröto med och försålde konsten att beröra det glödande järnet. En viss Sigurd från Brabant erbjöd åt Norges konung Håkon sin hjälp, med vilken dennes mor, då hon skulle bevisa, att hans fader icke hadevarit någon annan än den somhon sagt, ostraffat skulle kunna berörajärnet med 97 sin insmorda hand. Sonen tillbakavisade hans hjälp i förlitandepå den gudomliga hjälpen (så mäler historieskrivaren^), och hans förhoppning svek honomicke, ty modem kunde oskadd genomföra bevisningen. Somhgt kan man emellertid med skäl betvivla, ty på det enkla folket kunde påhittiga och sluga med lätthet imponera, sådana som de måste hava varit, som, bördiga från Irland eller Orkney-öarna, i Norge sökte och skaffade åt sig en fader och ett rike. Denna bevisföring var därför mycket misstänkt, och många även på den tiden önskade hellre tvekamp. Magnus, som säges hava stämplat mot Danmarks konung Valdemar I, »utkrävdes för att undergå järnbördsprovet» av konungens ombud, enligt sed och lag, från hertig Henrik av Sachsen, hos vilken han hade tagit sin tillflykt. Han protesterade då öppet mot denna lag såsom »orättvis, enär den ofta brukade fälla en oskyldig och fria de skyldiga».- Ganska logiskt och lämpligt att avsluta detta kapitel är ett dekret av påven Stefan V®: »Att bekännelse framtvingas av någon genomjärnbördsprov prövas icke skäligt av den hehga kanoniska lagen, och det somicke är godkänt av de hehga fädernas lära, får icke genom ett vantrons påhitt antagas. Brott, som äro offenthggjorda genom frivilhg bekännelse eller genomvittnens bevisning, äro anförtrodda åt vår styrelse att med Guds fruktan för ögonen bedöma, men de fördolda och okända 98 skola lämnas åt honom, som ensam känner människobarnens hjärtan.» Då ordaliet var i bruk, funnos även många* sådana sätt att bevisa i ^ Snorre Sturles0ns [m.fl.] Norske Kongers Chronica. Vdsat paa Danske, aff P. Clauss0n (1633). s. 616. * Se Saxonis GesU Danorum, T. i ed. Olrik &RiEDER (1931), s. 508 (L. XIV, 54, 20). * Se Decreti Pars II: Causa II, Quaest. V, cap. XX (Corpus iuris canonici. Ed. JE.. FriedBERG, P. I, 1879, sp. 482 f.) * Sej. Ghimm, Deutsche Rechtsalterthiimer. 4. Ausg., (1899), Bd. 2, s. 563-604.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=