69 upphävts, vilket emellertid icke är sant. Det fanns nämligenickenågon påve Eugenius på den tiden. Jag skulle snarare hålla för troligt, att det skett under Valdemar II, då Honorius var påve. Sedan denne utlyst kardinal de Crcs- P=g- "sS' Pontanus i Haralds bioett möte i Slesvig, förbjöd han med tillhjälp av centio^ prästerna att gifta sig^, och därefter följde konungens förbud till skåningarna.'^ Några år förut hade emellertid kardinal Vilhelmav Sabina® skickats till Sverige och Norge, och denne hade bl. a. även fått i uppdragatt avskaffa bruket avjärnbörd, vilket hanäven gjorde®under hot av bannlysning. Från den tiden förbjödsjärnbörden av BirgerJarl 96 och hans efterträdare. Ty även omden levdeupp igen, särskilt i Hälsingland och Norrbotten, där ärkebiskop Olov i Uppsala på det av oss omtalade rådsmötet’ klagar över att denånyo tagits i bruk, avskaffades den på nytt genomett offentligt påbud på hans begäran, och det med full rätt. Det finnes ingenting i den, som man icke med rätta kanklan- Orsaken till dra, såväl vidskepelsen som den övade kränkningen och frestelsen Guds tålamod eller domarnas slapphet, som på så sätt gynnnades. Ty dc föreskrevo Gud hur han skulle bedöma det som genomderas oskicklighet eller rent av feghet icke kunnat utrönas. Han skulle döma efter deras vilja, och hans underverk tolkades som en lag för sanningens utrönande, utan att det fanns något Guds löfte om sanavskaffandet ^ Stiernhööks marginalnot: Pontanus in vitaHaraldi pag. 198, somär en av de få i hans verk förekommande preciserade källhänvisningarna, avser förmodligen J. Pontanus, Rerum Danicarum historia, 1631; dock stämmer icke sidhänvisningen. Den åsyftade kardinalens namn var kardinaldiakon Gregorius de Crescendo, som enligt C. Eubel, Hicrarchia catholica medii aevi, T. i. Ed. 2, 1913, s. 4 avled är 1226. —Det omtalade mötet i Slesvig hölls är 1222. ® Om det påvliga celibatpåbudet under iioo-talet och början av 1200-talet för prästerna i Norden se den detaljrika, på källorna stödda framst.illningen hos kyrkohistorikerna brödraparet Johann Anton och Augustin Theiner, Die Einfiihrung der erzwungenenEhelosigkeit bei den christlichen Geistlichen und ihre Folgen. [Neue Ausgabe. 1892], Bd 2, s. 316-337. — Om biskoparnas särställning för en tid se A. Schuck, Ha »gifta» biskopar funnits i medeltidens Sverige? (Svensk Juristtidning, Arg. 42, 1957), s. 646—649. ^ Den åsyftade konung Valdemar II :s förbud mot järnbörd är senast med full textkritisk apparat ederat både på latin och fornskånska i Skånske Lov. Anders Sunesons Parafrase, Skånske Kirkelov m. m. Udg. af S. Aakj^r og E. Kroman (Danmarks Gamle Landskabslove, Bd i :2, 1933). s. 806-808 och 781-806. Latinsk text i Diplomatarium Danieum 115 (1957) s. 137-143. ^ Om denne och hans verksamhet i Norden se G. A. Donner, Kardinal Wilhelm von Sabina. Bischof von Modena 1222-1234. Päpstlicher Legat in den nordischen Ländern (•{•1251), Diss., Helsingfors, 1929 (Societas scientiarum Fennica. Commentationes humanarum litterarum, 11:5), s. 159-232. 304-397- ® OmVilhelms av Sabina verksamhet förjärnbördens avskaffande i Sverige se G. A. Donner, a. a., s. 395: »es ist durchaus möglich, dass Wilhelm, wenn die Gottesurteile in Schweden noch in Gebrauch waren, ein Statut gegen sie erhess, wie er es in Norwegen tat». ’ Omjärnbördens återupplivande i Hälsingland och rådsmötet den 4juni 1320 se R. Hemmer. Hälsingelagens upplysningar omjärnbörden (Rättshistoriska studier, Bd i, 1951, s. 92-97) och Axel Nelson i Rättsliist. stud, Bd 2, 1957, s. 82 f. —Se ovan s. 68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=