68 målets I EedzöhresB. kap. 17 av Östgötalagen omtalas, att Birger Jarl avskaffat denna lag: Nu wönis dhemSaak til dhera, tå war swa först i Laghum, at thöni skulle wärja sigh medhjärn och Gudz dom, sedan gaff Birger Jarl affJärnsbyrdena etc.^ Av Hälsingelagen’ vet man, att hans son Magnus Ladulåås och sonson Birger gjort detsamma. Menlikalitet som genompåbud kunde genast skaffas ur bruk vad som, bekräftat av religionen, hade hämtat styrka av tiden, särskilt sommed Gud somdomare allas mål troddes bäst kunna avgöras. Därför blev den [o: järnbörden] i Stockholm år 1320 under Magnus Smeks regering genom riksrådens enhälliga beslut ånyo förbjuden och helt och hållet avskaffad; i dess ställe antogs tolvmamianänmdens förklaring, som varit i bruk t. o. m. före den folkhgabevisningen. Det synes nämhgen hava rått en viss ostadighet och ombytlighet i användningen av bevisningssätten, i det att man föredrog än det ena och än det andra utan att vara viss och säker på 95 något; även i Danmark var förhållandet liknande. Harald, somlevde 1083 efter Kristi födelse säges av Saxo Grammaticus^ primus permisisse reis jiiramento se tueri, quo nomine, quanquam acceptus feratur populo, qui minus periculi ex perjurio forrnidaret quam ex fcrro, tamen gliscente perjuriorumfrequentia, revixit iterumferri candentisusus, ea tamenconditione, ut esset in arhitrio Rei adferrumprovocare, vel juramentum Nembdce, sed si altero destitueretur, ut alterum subire necesse haberet, aut causa cadere, såsom ovan sagts. Detta bibehölls ända till Valdemar 111, som var (TuvxpovoCT [0: (Tuyypovop, samtidig] med Magnus Smek, under vars tid, då Eugenius var påve, vissa danska författare uppgiva, att den ^ E. WessÉns översättning 1946 av Yngre Västgötalagen, Fömämesbalken 39 lyder: »Hänskjuter bonde sin tvist till landstinget, säger sig icke vara lagHgen fäUd, friar han sig i nästa landsting, vare han saklös. Kan han då icke fria sig, skall han ännu hava frist på en månad för att hänskjuta sin tvist tiU högste domaren. Kan icke heller han då fria sig, böte han för sitt brott.» — Det av I. Afzelius, Parts ed. 3 :e uppl. [1925), s. 50 not 6 lämnade referatet av Stiemhööks översättning av det frän (Yngre) Västgötalagen anförda lagrummet »det enda ställei våra lagar, sompåbjuder ordale», är icke helt tillfredsställande. ■ Östgötalagen i Edsöresbalken kap. 17. »Nu misstänkas de för detta brott. Då var först så stadgat i lagen, att de skulle värja sig medjäm och gudsdom. Men sedan Birger Jarl tagit bort järnbörden» osv.» Övers, av E. Wessén, 1933. * Hälsingelagen, Ärvdabalken 16. Se härom vidare nedan s. 69 not 7. * Den anförda texten är möjligen ej av Saxo. Enligt Saxonis Gesta Danorum, T. 2. Indexverborum. Confic. cur. F. Blatt (1957) återfinnes den icke i detta verk. Texten lyder i översättning: »hava varit den förste, som tillät de anklagade att försvara sig med ed; ehuru detta bruk säges hava godtagits av folket, somfruktade mindre fara av mened än av järnbörd, levde härvidlag dock bruket avjärnbörd åter upp igen, då menederna ökades i antal, på det sättet Ukväl, att det stod i den anklagades skön att vädja till järnbörd eller nämnded, men omdenne lämnades i sticket av den ena, måste han underkasta sig den andra eller förlora målet.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=