66 dessutom till vattenprovet och dränktes, medan drottningen själv genom en skyndsam flykt förekomdet oundvikliga; 3. att stundom järnbörd anställts icke blott med flera personer, utan även med berörande av flera jäm, allt eftersom antingen målets betydenhet eller den ifrågavarande personens rang hade krävt det, men att det dock hade berott på domaren, såframt icke den anklagade själv hade bestämt det i förhtande på sin oskuld. I konungErhngs ovan omtalade historia bestämde Danmarks konung antalet. Konung Waldemar rådde för järnbyrden^, dvs. huru många järnplåtar den anklagade måste beröra. I den bördstvist^, som uppkommit angående Håkon Håkonsson, medan han ännu icke var konung, skulle hans moder bevisa faderskapet och valde därvid efter samråd med sin sons fädernefränder Daghfind Bonde, Andreas Skulderbandh 92 och flera andra klerker och lekmän dom med glödandejärn, undergick den oförfärad och förblev oskadd. Då det så har förhållit sig, gripes man av förundran över den tidens människors stora antingen tillförsikt eller dumdristighet, vilka ökade riskens fasa både genom mångdubblingen av bördan och genom de oskyldigas antal. Utan tvivel antingen levde människorna då oförvithgare eller avhöllo sig hellre från tvister och ömsesidiga beskyllningar, då både betydelsen av och rädslan för en så stor risk dagligen svävade för deras ögon. Sedan beröringsprovet avslutats, kungjorde biskopen eller domstolens preses genast sakens utgång, vilket emellertid icke alltid eller i regel iakttogs. Ty då motparten oftast var frånvarande, ombundos efterjärnbördenfötterna eller händerna med ett tygstycke och höIlos med ett sigill påsatt tillknuma under tre dagar och vanhgen till söndagen, för att de med desto större ceremoni och uppseende skulle kunna i närvaro av så många vittnen blottas och granskas, och allt eftersom de då befunnos vara skadade eller oskadda, blev den anklagade antingen frikänd från eller dömd skyldig till det tillvitade brottet. Motpartens ankomst måste emellertid avvaktas ända till solnedgången. Om han icke under tiden anlänt, anbragtes särskilt för hans skull sigillet, på det att icke under tiden något skulle läggas på, somborttoge eller otydliggjorde brännspåren. Det som efter beröringen iakttogs ^ Snorre Sturleson, a. a., s. 539: »Kong Valdemar ... raaddc for j*mburden (det er, huor mange gloende jasrn hand skulde basre).» * Se ovan s. 62 och 65; jfr även s. 70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=