64 kastad sanningen. Till sist^ upplästes antingen av domaren eller också av målsägaren själv för den anklagade den för det ifrågavarande målet avfattade ed, varuti han anropade Guds barmhärtighet och rättvisa till uppenbarandet av hans rätt genom detta tecken, och därtill berörde denne sluthgen själva järnet genom att bära det eller trampa på det. Men innan han berörde det, var det alls icke tillåtet, att han själv vidrörde vare sig huvud eller hår eller något klädesplagg, för att de icke, insmorda med någon salva, skulle smeta någon saft påhänder eller fötter, varigenom han genom bedrägeri snarare än genom sin oskuld skulle kunna midgå eldens verkan. Beröringssätt Det fanns ohka sätt att beröra. Det vanligaste var, att den anklagade 89 med blottahänderna togdet glödandejärnet, somframbars på enkäpp, och gick framåt med det nio steg och då först kastade det. I stöldmål stannade den anklagade och kastade det glödandejärnet i ett tråg, som var placerat på tolv fots avstånd, under den förutsättningen, att, för den händelse att han i det första kastet icke råkade tråget, skullejärnet ånyo glödgas, åter gripas och kastas och det så många gånger, som han hade misslyckats, till dess att järnet hade blivit kastat i tråget och låg på bestämd plats. Detta kallade man Trygzjärn.^ Understundom grep man ickejärnet med händerna, utan trampade på det med fötterna, understundommångdubblade manjärnen i förhållande till stegens antal, vilket särskilt ägde rumi mål ombörd och dråp, där i regel tolvjärn måste beröras, någon gång dock nio, vilket antal även den Saliska lagen bestämde i dråpsmål. Harald Gille, som förut är omnämnd^, berättas hava vandrat över nio glödande plogjärn; så kraftigt bevis behövdes naturligtvis, för att riket skulle avstås till en från Irland kommande, okänd man. Till bestyrkande av vår berättelse tillfogavi tillvägagångssättet vid en dylikprocessbeskrivet av en norsk ^ Hela StiernhÖöks följande framställning av ceremonierna och tillvägagångssätten vid järnbörd är med viss bearbetning hämtad från Andreas Sunessons latinska parafras av Skånelagen, särskilt 1. VII. c. 8, 15; omdenna parafras’ betydelse för StiernhÖöks rättshistoriska arbete se ovan s. 59. ^ I sitt Glossarium till Skånelagen (1859), s. 605 förtecknar Schlyter alla ställen, där detta järnbördssätt förekommer i den fomskånska texten, alltid under formen trughs iarn. Då Stiernhöök här brukar formen Trygzjärn, skulle mankunna tro, att den härstammar från honom. Så är emellertid icke fallet. Stiernhöök har hämtat den från Huitfeldts edition av AnDREAS Sunessons latinska parafras 1. VII. c. 8. 15, där Huitfeldt ederar Trygziern, för vilken formmanenligt den textkritiska apparaten i Skånske Lov, AndersSunesons Parafrase (Danmarks Gamle Landskabslove, 1:2, 1933), s. 605 not 18 icke kan åberopa någon handskriftlig källa utan endast Huitfeldts tryck och s. 597 not 15 endast en avskrift från mittenav 1500-talet (tryxiern). Att Stiernhöök hämtat sin form från Huitfeldt torde vara uppenbart. ® Se ovan s. 62.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=